— 121 —
strålande av belåtenhet över att du vunnit bakpulverkompaniets pris. Det var väl en stor tur för dig.
— O, Gilbert, ska jag behöva höra det också av dig? utbrast Anne i fullkomlig »även du, min Brutus»-ton. — Jag trodde åtminstone du skulle förstå. Begriper du inte, hur gräsligt detta är?
— Nej, det får jag säga att jag inte gör. Vad är det som är på tok?
— Allting, jämrade Anne. — Jag känner det, som om jag vore vanärad för alltid. Vad tror du en mor skulle känna i sitt hjärta, om hon en vacker dag hittade sitt barn tatuerat med en annons om ett bakpulver? Just så är det fatt med mig. Jag älskade min stackars lilla berättelse, och den skrev jag ihop av allt det bästa, som jag hade inom mig. Och det är helgerån att dra ned den till bakgrund åt en tarvlig annons om det mest prosaiska som finns i denna värld. Minns du inte vad vår litteraturprofessor i Richmond alltid brukar inskärpa? Han har sagt, att vi aldrig få skriva ett enda ord av låga och ovärdiga bevekelsegrunder, utan alltid ska det vara ett ideellt svfte, som sätter pennan i vår hand. Vad ska han tänka, om han får veta, att jag skrivit en berättelse för att göra en simpel affärsreklam? Och att det kommer ut i Redmond, det kan du sätta dig på. Tänk vad de alla ska skratta och retas med mig!
— Å nej, det ska de allt slippa, sade Gilbert och undrade harmset inom sig, om det särskilt var tanken på de manliga högskolekamraternas gyckel, som fyllde Anne med sådan grämelse. — Pojkarna där borta kommer att tycka precis som jag — att du i likhet med nio tiondelar av oss alla inte är så värst betungad med denna världen gods och gull utan därför valt denna fullt hederliga utväg att förtjäna dig en slant till hjälp till nästa termins utgifter. Däri ser jag alls ingenting lågt eller ovärdigt, och ingenting löjligt heller. Naturligtvis skulle man hellre vilja författa litterära mästerverk och få dem antagna och honorerade av en riktig förläggare, men Herre je — så långt ha vi ännu inte kommit, och inackordering och undervisning ha vi ändå att betala.
