— 122 —
Denna enkla och praktiska syn på tingen muntrade upp Anne en smula. Den tog åtminstone bort hennes fruktan att bli till allmänt åtlöje, ehuru hon i sitt hjärta ännu sörjde över att man så grovt våldfört sig på hennes ideal.
XVI.
Det nya hemmet.
— Aldrig har jag känt någonting så hemtrevligt — här är hemtrevligare än hemma, ropade Phillipa Gordon och såg sig omkring med glädjestrålande ögon.
De sutto alla församlade och höllo skymning i det stora vardagsrummet i Carolinas Tjäll — Anne och Priscilla, Phil och Stella, tant Jamesina, Häxan, Josef, Kisse Sara, Gog och Magog. Det flammande skenet från brasan dansade över väggarna, kattorna spunno, och en stor skål med jättelika chrysanthemum, skickade till Phil av ett bland hennes senaste offer, lyste fram genom det rödaktiga dunklet likt en konstellation av gräddfärgade månar.
Tre veckor hade nu förflutit, sedan de ansett sig ha kommit sig i ordning, och alla hade redan ganska klart för sig, att experimentet artade sig att bli synnerligen lyckat. De första fjorton dagarna efter inflyttningen hade öppnat ett rikt fält för allas verksamhetslusta; de många olika små kungarikena skulle uppdelas och inredas, och de stundom rätt skiljaktiga meningarna skulle bringas till enighet och harmoni.
Det var ej utan en känsla av lättnad, som Anne denna gång bröt upp från Avonlea för att fara tillbaka till högskolan. Sommarlovets sista dagar hade inte varit trevliga. Hennes prisbelönta berättelse hade tryckts av i ortstidningarna, och diversebodens innehavare, herr William Blair, hade på sin disk uppstaplad en väldig hög av skära, gröna och gula småskrifter, idel särtryck av »Feodoras Försoningsoffer», vilka han godhetsfullt skänkte bort till varenda kund, som kom och handlade. Han skickade Anne sin förbindliga hälsning jämte en tjock bunt
