— 129 —
— Fort, ta henne, sade hon brådskande till Phil. — Jag känner mig alldeles som en mörderska.
— Du vet ju det blir alldeles smärtfritt, tröstade Phil, men Anne hade flytt från platsen.
Ogärningen skulle ske ute i vedboden. Ingen hade ärende dit på hela dagen. Men i skumrasket förklarade Phil, att lilla Häxan måste ju ha en hederlig begravning.
— Priss och Stella få gräva graven ute bland rabarbern, sade Phil, och Anne får komma med mig och lyfta av lådan. Det tycker jag alltid är tråkigt göra.
De båda sammansvurna traskade med dröjande steg ned till vedboden. Phil lyfte bort de tunga strykjärn, varmed hon belastat tomlådan. Plötsligt — svagt, men helt tydligt — ljöd ett jamande inifrån låren.
— Kors i alla dar — hon är inte död, flämtade Anne och sjönk stel i alla lemmar ned på en huggkubbe.
— Visst är hon död, bedyrade Phil.
Ännu ett fint jamande intygade, att hon inte var det. De båda flickorna stirrade med fasa på varandra.
— Vad ska vi ta oss till? stönade Anne.
— Varför i all världen kommer ni inte? frågade Stella, som nu uppenbarade sig i vedboddörren. — Vi ha ju graven färdig för länge se’n. Sitter ni bara och sörjer den döda?
— Jo, vackert död, sade Anne och pekade på låren. Den skrattsalva, som följde, överröstade ej fullt jamandet nummer tre.
— Vi få lämna henne kvar här tills i morgon, sade Phil efter en paus och lade tillbaka strykjärnen. — Nu har hon inte jamat på flera minuter. Det vi hörde var kanske hennes dödsjam. Eller tänk, om vi bara inbillade oss det — under inflytandet av vårt dåliga samvete?
Men när lådan morgonen därpå stjälptes åt sidan, tog Häxan helt välbehållen ett duktigt hopp upp på Annes axel och började med sin vassa tunga slicka hennes öra. Ingen katt kunde vara mera levande än Häxan.
— Jaha, där ha vi det — ett kvisthål uppe i ena hörnet,
