— 4 —
— Det är väl så, att vi nu riktigt på allvar kommit till skiljovägen, sade Anne fundersamt. — Och det kunde ju inte undvikas. Tror du, Diana, att det verkligen är så förtjusande att vara fullvuxen, som vi brukade föreställa oss, när vi voro små?
— Jag vet inte — i vissa avseenden är det ju rätt trevligt, svarade Diana och smekte åter sin ring med det lilla lyckliga leende, som ofelbart hade den verkan, att Anne plötsligt kände sig utestängd och oerfaren. — Men det finns också så mycket, som bara gör en förbryllad. Ibland tycker jag, att den där känslan av, att man nu är fullvuxen, riktigt skrämmer mig, och då skulle jag vilja ge vad som helst för att kunna växa nedför och åter bli en liten flicka.
— I sinom tid ska vi väl vänja oss vid att känna oss som fullvuxna, sade Anne beslutsamt. — Efterhand bli väl överraskningarna inte så många — fastän det är ju ändå överraskningarna och det oväntade, som sätter piff på livet. Vi ha nu fyllt aderton, Diana. Om två år till bli vi tjugo. När jag var tio år, tyckte jag, att tjugo var en faslig ålder. Det dröjer inte länge, förrän du är en stadig medelålders matrona, och jag ska vara en beskedlig gammal mamsell, tant Anne, som kommer och hälsar på dig i hälgerna. Alltid har du väl en liten vrå åt mig, söta Diana? Inte gästrummet, naturligtvis, så pretentiösa får minsann inte gamla mamseller vara, ger du mig bara en liten skrubb på vinden, blir jag så innerligt nöjd och belåten.
— O, sådana galenskaper du pratar, Anne, skrattade Diana. — Du kommer att gifta dig med någon, som är ståtlig och vacker och rik, och då blir inget gästrum i hela Avonlea gentilt nog åt dig. Du kommer att rynka på näsan åt alla dina forna ungdomsvänner.
— Det skulle vara illa gjort av mig, min näsa är rätt bra, men att rynka på den skulle inte klä den, sade Anne och strök ömt utefter sitt ansiktes lilla välbildade mittelparti. — Hos mig är det minsann inte så mycket, som är vackert, att jag har råd att fördärva det, som är, så att till och med, om jag skulle gifta mig med hans majestät konungen över Kannibalöarna, skulle jag ändå inte rynka på nosen åt dig, Diana.
