— 130 —
sade Phil efter ett noggrant synande av lådan. — Vem kunde nu veta det? Det är därför kloroformen inte tog på henne. Men nu ska jag täta hålet i eftermiddag, så gör vi om’et alltihop i morgon bitti!
— Nej, det gör vi visst inte, förklarade Anne med stor bestämdhet. — Två gånger ska vi då inte ta livet av henne — stackars Häxan! Hon är min kisse nu, och det får ni andra finna er i.
— Som du vill — få se bara hur tant Jimsie och Kisse Sara finner sig, sade Stella med en min, som om hon tvådde sina händer.
Från denna stund var Häxan medlem av familjen. Hon sov om nätterna på en gammal kokosmatta under trappan och matades med alla möjliga godbitar. När tant Jamesina anlände, hade hon lagt på hullet, pälsen var tät och glänsande, och hon hade ett för en herrskapskatt fullt respektabelt utseende. Men en förskräcklig argbigga var hon. Hon stod på fientlig fot med varenda katt i trakten. Det ena efter det andra av Spofford Avenues fina, långhåriga sällskapsdjur råkade ut för hennes fräsande humör och vassa klor. Vad mänskliga varelser beträffar, så älskade hon Anne och Anne ensam. Ingen annan vågade så mycket som klappa Häxan. Då reste hon borst och spottade ur sig någonting, som på kattornas språk nog var ett ganska fult ord.
— Den där kattrackan blir snart omöjlig att ha i rum, sade den förgrymmade Stella.
— Vad är det den stygga flickan säger om min egen lille rare kisse? Usch så hon pratar! Ska vi ta och klösa henne ett tag? jollrade Anne och kramade ömt om sin älskling.
— Ja, inte vet jag, hur hon och Kisse Sara ska komma om sams, återtog Stella med mörk uppsyn. — Det är inte för trevligt med kattor, som slåss och skrika ute i köksträdgården om nätterna. Men kattor, som far i luven på varandra här inne i förmaket, blir absolut odrägligt.
I sinom tid anlände tant Jamesina. Anne, Priscilla och Phil hade med något blandade känslor avvaktat hennes ankomst,
