— 132 —
sidan och en svart på den andra. Svansen var gul med grå tipp. Ena örat var svart och det andra gult. En svart fläck över det ena ögat gav honom ett avgjort bovaktigt uttryck. I själ och hjärta var han from och menlös och mycket sällskapligt anlagd. Det fanns ett stort tycke mellan Josef och liljorna på marken. Han varken församlade i ladorna eller fångade möss — på sin höjd spann han. Men Salomo i all sin härlighet sov ej på mjukare kuddar eller levde kräsligare.
Josef och Kisse Sara anlände vardera för sig i väl överbundna korgar. Sedan de släppts i frihet och fått mat, utvalde Josef den kudde och det hörn, som föreföll honom mest tilltalande, medan Kisse Sara värdigt slog sig ned framför brasan och började tvätta sig. Hon var en stor, slät och glänsande grå och vit katta med mycken förnäm självkänsla, som ej i minsta grad påverkades av medvetandet om hennes jämförelsevis enkla härkomst. Tant Jamesina hade fått henne i present av sin tvättgumma.
— Gumman hette också Sara, så för att skilja dem åt brukade min man alltid säga Kisse Sara om katten, berättade tant Jamesina. — Hon är åtta år gammal och tar råttor så det är alldeles märkvärdigt. Var inte ängslig, Stella. Kisse Sara slåss aldrig och Josef sällan.
— Här få de slåss antingen de vill eller inte — för att värja livet, sade Stella.
Just nu gjorde Häxan sitt inträde på skådeplatsen. Hon tog ett glättigt språng över halva rummet, innan hon fick syn på de båda inkräktarna. Då tvärstannade hon, och svansen svällde och blev tjock som en buske. Borsten på hennes rygg reste sig i en trotsig båge. Häxan sänkte huvudet, utstötte ett otäckt strupljud — en ilsken utmaning — och störtade sig rakt på Kisse Sara.
Detta majestätiska djur hade upphört med sina toalettbestyr och tittade undrande på Häxan. Hon mötte hennes anlopp med ett kraftigt slag av sin väldiga tass. Häxan tumlade baklänges ned på mattan och reste sig något vimmelkantig. Vad var detta för sorts katt, som givit henne en örfil? Hon såg
