— 136 —
färdig på slaget, och göra vad jag säger henne och alltid vara mycket artig mot mig. Hon ska vara femton år gammal. Hon ska vara snäll mot de fattiga och hålla snyckt och ordentligt och gå i kyrkan var söndag. Hon ska vara mycket vacker och ha lockigt hår. Om jag får en fru som är precis sådan jag vill ha’na, ska jag bli en rysligt snell man mot ’na. Jag tycker en fru borde alltid vara förfärligt snell mot sin man. Somliga stackars fruntimmer har inte några männer.
Slut.
Jag var på stor begravning i Vitsand i förriga veckan, det var fru Wright, som stog lik. Likets man sörjde så mycket. Tant Lynde säjer, att fru Wrights farfar en gång stal ett får, men Marilla säjer, att man får inte tala illa om de döda. Varför får vi inte det, Anne? Kommer di kanske då tillbaka och nyper oss i näsan?
Tant Lynde blev så vådlit arg häromdan för att jag fråga henne om hon varit med på Noaks tid och sett arken med alla djuren i. Varför skulle hon bli så arg på mig för det, Anne?
Farbror Harrison har en ny drängpojke. Han bär sig så otymplit åt, farbror säjer, han är vänsterhänt i både händer och fötter. Fru Harmon Andrews stora sugga, som hon fick pris för och alltid talar så mycket om, har fått slag och dött. Tant Lynde sa, att det var rätt åt henne för att hon alltid va så högfärdig och skröt så vådligt. Jag tycker det var synd att suggan skulle dö. Milty Boulter har varit sjuk. Doktorn skrev medikamenter åt honom, och de smakade gräsligt. Jag sa: jag kan ju ta in dem åt dig, om du ger mig tjugofem cents, men tänk så snål va han, att han sa, att han hellre ville ta medikamenterna själv och behålla sina pengar. Er förening, som ska samhällsförbättra i Avonlea, ämnar måla om tingshuset, di är trötta på att ha det jämt och samt i blått. Den nye pastorn var här i går afse och drack te. Han doppade tre bitar saffranskaka — det skulle ha varit jag, då hade jag allt fått av tant Lynde för glupskhet. Och han åt fort och stoppade stora bitar i munnen, och det säger ju Marilla alltid till mig att jag inte får göra.
