— 137 —
Varför ska en pastor få göra det som inte en pojke får göra? Det ville jag bra gärna veta.
Nu har jag inte någe mera nytt att berätta. Jag skickar dig sex kyssar. Här är di. Dora skickar dig en. Här är hennes.
XVIII.
Den minnesgoda tant Josephine.
När jullovet inbröt, skingrades alla flickorna i Carolinas tjäll till sina olika hemorter, men tant Jamesina valde att stanna kvar där hon var.
— Jag skulle inte kunna fara till något av de ställen, dit jag är bjuden, och ha med mig tre stycken kattor, sade hon. — Och jag vill visst inte lämna de stackars kräken ensamma här i nära en månad. Om vi hade några hyggliga grannar, som kunde ge dem mat, skulle jag kunna resa min väg jag med, men det bor ju bara miljonärer vid den här gatan. Därför stannar jag och håller Carolinas tjäll varmt åt er.
Anne for hem med de vanliga glada förväntningarna — vilka inte helt och hållet gingo i uppfyllelse. Först och främst fann hon Avonlea hemsökt av en vinter, så tidig, blåsig och isande kall, att inte ens byns »äldsta invånare» kunde erinra sig maken. Grönkulla låg bokstavligen avskilt från världen genom väldiga snödrivor. Nästan varenda dag av detta av naturkrafterna föga gynnade jullov blåste det upp storm, och de dagar det var lugnt, snöade det så gott som oavlåtligt. Man hade inte väl hunnit plöja upp vägarna, förrän de yrde ihop igen. Det var nästan omöjligt att gå ut. Föreningen A. U. S. försökte tre aftnar ställa till en fest för att fira de hemkomna högskolestuderande, men varje gång bröt det lös ett sådant oväder, att ingen kunde gå utom dörren. Slutet blev, att man i förtvivlan gav upp försöket. Trots sin ömma tillgivenhet för Grönkulla kunde ej Anne låta bli att med längtan tänka på
