— 140 —
just upp ett moln med yrsnö mot fönsterrutan. — Håhå jaja — ska då aldrig det här otäcka blåsvädret upphöra?
— Tja, Gud vet, sade Davy obesvärat och beredde sig att återtaga sin läsning.
Men nu var det Annes tur att bli illa berörd.
— Hörde jag verkligen lätt, Davy? utbrast hon förebrående.
— Så säger tant Lynde ofta, försvarade sig Davy. — En kväll i förra veckan så sa’ Marilla: jag undrar just om det nånsin blir parti mellan Ludovic Speed och Theodora Dix — och tant Lynde bara kliade sig i huvet med strumpstickan och sa: tja, Gud vet.
— Ja, det var inte rätt av henne att säga så, sade Anne, som inte hade annat sätt att reda sig ur trångmålet, ehuru hon helst velat se tant Lyndes göranden och låtanden undandragna all kritik. — Ingen får missbruka det namnet, Davy, eller rättare lättsinnigt föra det på läpparna. Gör det aldrig mera!
— Inte heller om jag säger det långsamt och högtidligt som pastorn från predikstolen? frågade Davy allvarligt.
— Nej, inte ens då.
— Nå, då ska jag inte. Tant Rachel säger, att Ludovic Speed har sällskapat med Theodora i hundra år. Blir di då inte snart för gamla för att gifta sig, Anne? Så länge ska väl inte Gilbert gå och vänta på dig. När ska du gifta dig, Anne? Tant Lynde säger, att det är så säkert som amen i kyrkan att —
— Tant Lynde skulle inte prata så mycket — avbröt Anne häftigt, men tystnade genast.
— Nej, det har du nog så rätt i, fortsatte Davy helt lugnt. — Jag vet folk, som kallar henne en riktig gammal slammertacka… Men ska du snart fira bröllop, Anne? Det ville jag så rysligt gärna veta.
— Du är en dumsnut, och du gör frågor, som ingen människa kan svara på, svarade Anne litet snävt och gick ur rummet.
Köket låg öde och tomt, och hon satte sig framme vid fönstret i den hastigt tätnande vinterskymningen. Solen hade gått ned och vinden somnat. En kyligt blek måne blickade fram bakom en purpurviolett molnbank i väster. Färgspelet smälte
