— 147 —
med sitt munväder. Jag hoppas det, därför att jag har fäst mig vid flickan. Men inte förstår jag mig på henne — hon gör mig alldeles matt ibland. Hon liknar ingen av de flickor, jag någonsin känt, eller någon i den syskonkrets, där jag växte upp.
— Hur många flickor var ni hemma hos er, tant Jimsie?
— Å, vi var väl så där ett halvt dussin, kära du.
XX.
Gilbert talar.
— Det här har varit en fasligt långtrådig och prövande dag, gäspade Phil, där hon låg och sträckte sig på soffan, från vilken hon nyss kört bort två ytterst överaskade och förnärmade kattor.
Anne såg upp från Pickwick-Klubbens efterlämnade papper. Nu, sedan vårtentamina voro över, fröjdade hon sin själ med Dickens.
— Vi tycka den har varit långtrådig, sade hon tankfullt, men för någon eller några ute i den stora världen har det varit en underbar dag. Någon har känt sig outsägligt lycklig i dag. Kanhända en storslagen handling har utförts någonstädes — ett härligt skaldestycke har skrivits — en blivande stor man har fötts till världen. Och antagligen har någon fått sitt hjärta krossat, kära Phil.
— Varför skulle du skämma din vackra tanke genom att hänga på den sista meningen, sötnos? puttrade Phil. — Jag tycker inte om att tänka på krossade hjärtan — eller på någonting annat obehagligt.
— Tror du, att du hela livet igenom ska kunna undgå det du kallar obehagliga ting, Phil?
— Ack nej, det blir nog inte så väl. Och redan nu dväljes jag mitt uppe i en massa otrevligheter — jag kan säga dig, att tanken på Alec och Alonzo plågar livet ur mig.
— Aldrig kan du ta någonting på allvar, Phil.
— Nej, varför skulle jag det? Det finns tillräckligt många andra, som gör det. Mig får man inte alldeles ta efter orden. Alla kunna inte vara förståndiga och beslutsamma och jämt och
