— 149 —
Phil kilade ut i skafferiet, och Anne begav sig i sällskap med Häxan ut i den lilla trädgården bakom huset. Det var i själva vårbrytningen, en fuktig afton med frisk doft av mylla. Snön hade ej alldeles smält undan i omgivningarna, en smutsgrå vall låg ännu kvar under furorna utmed landsvägen, skyddad för den varmt gassande aprilsolen. Töslasket därifrån gjorde vägen till parken och ned till hamnen smutsig och kylde kvällsluften. Men på öppna södersluttningar spirade gräset fram, och Gilbert hade till och med i en skyddad vrå hittat några bleka smörblommor. Han kom nu gående från parken, ordnande den lilla buketten tillsamman med några gröna strån.
Anne satt uppflugen på den stora grå kullerstenen ute i köksträdgården och betraktade en ännu bar björkgren, som med luftig behagfullhet tecknade sitt fina nätverk av kvistar och späda skott mot den mattröda solnedgången. Hon höll på att bygga ett luftslott — en underbar skapelse, vars solbelysta gårdar och pelarhallar doftade av alla Arabiens vällukter och där hon själv härskade som slottsfru. Hon drog lätt ihop sina ögonbryn, när hon såg Gilbert komma gående mellan äppelträdens stammar. På sista tiden hade hon lagat så, att hon aldrig behövde vara på tu man hand med Gilbert. Men nu fanns ingen möjlighet till undflykt, och till och med Häxan hade lämnat henne åt sitt öde.
Gilbert slog sig ned bredvid henne på det stora stenblocket och räckte fram sin blomstergärd.
— Påminner inte de här dig om hemmet och våra utvandringar under skoltiden, Anne?
Anne tog blommorna och sänkte ned sitt ansikte i dem. De voro ännu daggstänkta och doftade av vår.
— I denna stund springer jag omkring i Silas Sloanes hage, sade hon och drog ett djupt andetag av välbehag.
— Du är väl där i kroppslig måtto om några dagar, tänker jag?
— Nej, inte på några veckor ännu. Jag ska fara på besök till Bolingbroke tillsamman med Phil, innan jag reser hem. Du kommer att vara i Avonlea före mig.
