— 152 —
ur hennes liv. Och det var Gilberts vänskap. Ack, varför skulle hon behöva förlora den på detta sätt?
— Hur är det fatt med dej, min sockertopp? frågade Phil, som kom förbi i skumrasket.
Anne svarade ej. Hon önskade i detta ögonblick Phil tusen mil bort.
— Du har väl gått och givit Gilbert Blythe nej. Du är en bra mycket större idiot än jag trodde, Anne Shirley.
— Kallar du det idiotiskt att säga nej åt en person, som man inte älskar? sade Anne förtrytsamt.
— Du vet inte vad kärlek vill säga, min lilla vän. I din livliga fantasi har du skapat någonting, som du tror är kärlek, och så väntar du finna dess motsvarighet i verkligheten. Tänk, det var det första förståndiga jag sagt i hela mitt liv! Jag undrar, hur jag bar mig åt? Nu hoppas jag, att herrskapet ingenting har att anmärka på min rediga tankegång.
— Söta snälla Phil, bad Anne, gå din väg och låt mig få vara ensam en liten stund. Min värld har ramlat i bitar. Jag får lov att försöka bygga upp den igen.
— Utan någon Gilbert? sade Phil och reste sig upp för att gå.
En värld utan någon Gilbert? Anne dröjde vid tanken, dyster i hågen. Det skulle bli ett bra ödsligt och ledsamt ställe. Ja, hon kunde inte hjälpa det — det var Gilberts fel alltihop. Han hade förstört deras trevliga förhållande som kamrater och barndomsvänner. Han fick skylla sig själv, och hon — hon fick nu lära sig att leva utan det.
XXI.
Det gamla barndomshemmet.
De fjorton dagar Anne tillbragte i Bolingbroke blevo mycket trevliga och nöjsamma, och dock kände hon ett litet aggande stygn av samvetskval, så ofta Gilbert dök upp i hennes tankar. Men hon hade icke mycken tid övrig att fundera på Gilbert. Det vackra gamla hem, där familjen Gordon under
