— 163 —
bubblor. Men ansiktet var lika fräknigt, näsan lika trubbig och munnen och leendet lika breda som förr i världen.
— Fröken tycker väl inte, att jag har börjat tala som yankees gör, säj, fröken? undrade hon ängsligt.
— Det har jag inte alls lagt märke till, Charlotta.
— Nå, det var då roligt att höra. Hemma så sa di, att jag bröt, men det sa di nog bara för att reta mig, för jag vill visst inte tala som yankees. Inte för jag har något emot yankees, fröken, det kan nog vara snälla och bra människor, men se tacka vill jag Prins Edwards ö och sådant folk, som där bygger och bor.
Paul tillbragte sina första fjorton dagar hos farmor Irving i Avonlea. Anne var honom till mötes, när han kom dit, och fann honom vild av iver att få komma ned till stranden — där skulle han ju få råka Nora och Den gyllene damen och Tvillingsjömännen. Han gav sig knappast ro att äta sin kvällsvard. Han tyckte sig alldeles säkert se Noras älvansikte under en skir slöja titta fram bortom udden, där hon längtansfullt väntade på honom…
Men det var en något snopen Paul, som i skymningen kom tillbaka från sitt besök nere vid stranden.
— Hittade du inte dina klippmänniskor? frågade Anne.
Paul skakade sorgset sina kastanjebruna lockar.
— Nej, kan fröken tänka sig — varken Tvillingsjömännen eller Den gyllene damen kom fram, sade han. — Nora var nog där — men Nora är inte densamma som förr, fröken. Nora har förändrats.
— Ack, du lille gubbe, det är du själv, som förändrats, sade Anne. — Du har vuxit ifrån Klippmänniskorna. De tycker bara om barn till lekkamrater. Jag fruktar storligen, att Tvillingsjömännen aldrig mer komma seglande till dig i den där pärlskimrande båten med seglet vävt av månstrålar, och Den gyllene damen kommer inte att spela mera för dig på sin guldharpa. Inte ens Nora lär vara hågad att stämma möte med dig. Nu får du böta för att du blivit stora gossen, Paul. Sagolandet har du lämnat bakom dig.
