— 173 —
— Philippa Gordon! Så alldeles utan känslor trodde jag ändå inte att du var. Jag talar om risken av, att du gör en hygglig och hederlig man olycklig för hela hans liv, och du uttrycker din stora förtjusning över att det står i din makt att göra det.
— Nu skarvar du allt, lilla älskling. När jag i ett obevakat ögonblick sa’: kors så livat, så menade jag aldrig, att jag skulle vilja göra honom olycklig, även om jag — och det var det, som var bussigt — hade förmågan.
— Jag tycker skillnaden är hårfin. Och jag begriper dig inte, Phil. Du narrar mannen att jämt och ständigt hänga efter dig, och du vet, att du inte har den minsta allvarliga mening med det.
— Min mening är att få honom att fria, så vitt det är mig möjligt, sade Phil lugnt.
— Du är oförbätterlig, sade Stella hopplöst.
Gilbert kom stundom om fredagsaftnarna. Han tycktes alltid vara vid gott lynne, deltog i samtalet med liv och lust och var aldrig svarslös. Han varken sökte eller undvek Anne. När omständigheterna bragte dem i beröring med varandra, konverserade han henne artigt och vänligt, som om hon varit en ny bekantskap. Det forna kamratliga förhållandet var som bortblåst. Anne kände det med en viss bitterhet, men hon sökte intala sig, att hon var mycket glad och belåten åt att Gilbert så fullständigt hämtat sig från den missräkning, hon berett honom. Den där aprilkvällen ute bland äppelträden hade hon allvarligt fruktat för, att hon vållat honom ett hjärtesår, som ej skulle helas på mången god dag. Nu såg hon, att hennes fruktan varit överdriven och obefogad. Också en mans sinne kan ha sin elasticitet. Gilbert såg icke ut att gå och bära på någon hemlig sorg. Han njöt av livet, och han arbetade med energi och ärelystnad. Hans riktlinjer rubbades ej, därför att en ung flicka varit kallsinnig mot honom. När Anne håglöst lyssnade till det skämtsamma ordkrig, som ständigt fördes mellan honom och Phil, undrade hon, om hon sett i syne, när hon tyckt sig uppfatta det där uttrycket av dov förtvivlan i hans ögon den gången hon
