— 175 —
stjärnor. Hennes ledsagare såg beundrande ned på henne. Hon kände, hur hon rodnade än mer under hans blick. Vem kunde han vara? Titta — där skymtade ett av högskolans röda och vita kårmärken, med en knappnål fastsatt vid hans rockuppslag. Ändå hade hon trott, att hon åtminstone till utseendet kände alla de studerande vid högskolan, utom novitierna. Och denne unge man, som förde sig ledigt och elegant som en världsman, var helt säkert ingen novitie.
— Vi äro studiekamrater, ser jag, sade han och log åt Annes höga färg. — Då kan vi ju redan anse oss som bekanta. Mitt namn är Royal Gardner. Och ni är bestämt den fröken Shirley, som läste Tennyson härom kvällen på Vittra förbundets sammankomst?
— Ja, det stämmer, men jag vet inte alls, var jag ska placera er, sade Anne uppriktigt. — Får jag fråga, vart ni egentligen hör hän?
— Jag känner mig, som om jag ännu inte riktigt hörde någonstans. För två år sedan låg jag som novitie vid Redmond. Men sedan har jag hela tiden vistats i Europa. Nu har jag kommit tillbaka för att avsluta mina studier i konsthistoria och estetik.
— Det här är också mitt juniorår, sade Anne.
— Då äro vi ju kurskamrater såväl som högskolekamrater. Och jag känner mig fullt försonad med förlusten av de båda år, varunder mina studier måste ligga nere, sade den unge mannen med en särdeles betydelsefull blick ur sina underbara ögon.
Regnet fortfor att ösa ned under nära nog en timme. Men tiden gick mycket fort. När molnen delade sig och en stråle av blekt novembersolsken föll över hamninloppet och furuplanteringarna, anträdde Anne och hennes ledsagare hemfärden. När de hunnit till Tjällets grind, hade han bett om tillåtelse att få göra visit, och den hade blivit honom beviljad. Anne steg in med flammande kinder och bultande tinningar. Häxan, som klev upp i hennes knä och smeksamt strök sig mot hennes axel, rönte blott ett kyligt välkommen. Anne, vars själ var bräddfull av
