— 180 —
motsägelseanda. Den första bekantskapen med Roy och det oförtydbara sätt, varpå han ägnade henne sin hyllning, voro ju i hög grad ägnade att tilltala en ungmö, som alltid haft stark dragning åt det romantiska, men hon önskade ändå, att tant Jamesina och flickorna inte skulle göra sig så säkra.
När Roy, i det han hjälpte henne på med kappan, tillviskade henne en för tillfället lämpad artighet, hämtad ur ett för dem båda välbekant poem, beredde henne detta ej samma tjusning som vanligt, och Roy fann henne ganska fåordig under den korta vandringen till högskolans festvåning. Han tyckte med skäl, att hon såg något blek ut, när hon kom ut ur damernas kapprum, men när hon gjort sitt inträde i festsalen, fick hon plötsligt tillbaka sin färg och sitt glittrande glada lynne. Hon vände sig mot Roy med ett strålande uttryck i sitt ansikte, och han log tillbaka mot henne med vad Phil brukade kalla den djupa, svarta »sammetsblicken». I själva verket såg hon inte Roy. Det drog en het våg genom hennes bröst, och hon tyckte hon ville kvävas. Där borta vid andra ändan av salen, under den stora palmgruppen, stod Gilbert och talade med en ung flicka, som måste vara Helen Stuart.
Hon var ovanligt vacker, storväxt och ståtlig och med självmedveten hållning. Med sina stora mörkblå ögon, sin jämna, klara hy och den bronsskimrande glansen över det släta håret erinrade hon om något porträtt av en nordisk adelsdam från femton- eller sextonhundratalet.
— Hon har det utseendet, som jag alltid så mycket längtat efter, tänkte Anne med sjunkande mod. — Hy som ros och lilja — smäktande blå ögon — hår med metallglans över — allt har hon… Det är förunderligt, att hon inte också heter Cordelia Fitzgerald. Men jag undrar om hon ändå inte har litet klumpig figur, och vad som är säkert — det är att min näsa är bättre än hennes.
Anne kände sig någon smula styrkt av denna upptäckt.
