— 183 —
— Allting här är så underbart — den stora vita tystnaden och de mörka träden, som tyckas gömma på så djupa tankar.
— Skogen var Guds första tempel, sade Anne sakta. — Man kan inte undgå att fyllas med andakt och vördnad på en sådan plats. Jag känner mig alltid närmare Honom, när jag vandrar under furorna.
— Anne, jag är den lyckligaste varelse under solen, kom det plötsligt från Phil.
— Jaså, har pastorn äntligen talat? frågade Anne lugnt.
— Ja, kan du tänka dig! Och jag nös tre gånger, medan han höll på. Var det inte gräsligt? Men jag svara’ ja, nästan innan han talat till slut — jag var så rädd han skulle ångra sig och hejda sig i tid. Jag är så gränslöst glad. Jag hade så svårt för att tro på allvar, att Jonas verkligen kunde fästa sig vid en så tom och flärdfull människa som jag.
— Phil, du ska inte försöka inbilla dig själv och andra, att du är tom, sade Anne allvarligt. — Under din något lättsinniga yta bor en varm och trofast och äkta kvinnlig liten själ. Varför envisas du med att gömma den?
— Jag rår inte för det, Anne. Du har rätt — min allra innersta natur är inte lättsinnig. Men det sitter liksom en hinna av flärd och fåfänglighet över min själ, och den kan jag inte dra utav. Om jag visste något medel så man kunde fjälla av den… Men Jonas känner mitt riktiga jag och håller av mig som jag är med hinna och allt. Och jag håller av honom. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så förbluffad som när jag kom underfund med att jag gjorde det. Jag hade aldrig tänkt mig möjligheten av att bli kär i en ful man. Tänk, att jag nu äntligen fattat mitt beslut och ger alla de andra sprättarna på båten! Och min utvalde heter Jonas. Men jag ämnar kalla honom Joe. Det är ett sådant nätt namn och så lätt att säga. Alonzo skulle jag aldrig ha kunnat förkorta.
— Nå, hur ska det nu gå med Alec och Alonzo?
— Å, till dem sa’ jag redan i julas, att mellan oss kunde det aldrig bli någonting. Vad det är eget att tänka på, att jag verkligen ett tag på allvar trodde det. De tog det så hårt, att
