— 10 —
alltför uppblåst över att hon fick fara till högskolan och nog tålde vid att »bräckas» en smula.
Föreningen A. U. S. — det är uttytt Avonleas Unga Samhällsförbättrare — anordnade en avskedsfest till ära för Anne och Gilbert en afton hemma hos Josie Pye. Den platsen valdes, delvis därför att familjen Pyes hus var rymligt och bekvämt, men också därför, att man hade sina starka skäl att antaga, att flickorna Pye ej skulle vilja ha någonting med kalaset att skaffa, såvida man ej med tacksamhet mottoge deras erbjudande av lokal. Det blev en särdeles lyckad tillställning, ty flickorna Pye voro vid gott humör och sade eller gjorde ingenting, som kunde skorra i den allmänna harmonien — och detta ingick annars icke i deras dagliga vanor. Josie var ovanligt nådig — så pass, att hon under aftonens lopp i nedlåtande ton sade till Anne:
— Din nya klänning riktigt klär dig, Anne. Du ser nästan söt ut i den.
Varpå Anne svarade med tindrande ögon: — Det var bra snällt av dig att säga så.
Hennes sinne för humor hade med tiden utvecklats, och de ord, som skulle ha djupt sårat fjortonåringen, voro henne nu blott en källa till förlustelse. Josie misstänkte nog, att Annes skratt låg på lur bakom de skälmaktiga ögonkasten, men hon nöjde sig med att, när hon och systern Gertie gingo utför trappan, viska till den senare, att Anne Shirley skulle nog sätta näsan ännu högre i vädret, sedan hon kommit till högskolan — man fick väl se!…
Hela det »gamla gardet» var där, alla fulla av munterhet och levnadslust och ungdomlig sorglöshet. Diana Barry, rosig och med gropar i kinderna, flitigt uppvaktad av sin trofaste Fred, Jane Andrews, nätt och prydlig, ehuru hon aldrig kunde sägas se bra ut, Ruby Gillis, strålande vacker i gräddfärgad sidenblus och med röda geranier i sitt gyllene hår, Gilbert Blythe och Charlie Sloane, båda sökande hålla sig så nära den skickligt undvikande Anne som möjligt, Carrie Sloane, som såg blek och melankolisk ut, därför att — så förmälde ryktet — hennes grymme
