— 202 —
skulle önska. Men endera dagen, tänker jag, för väl John dig hit för att du ska stanna här i hela ditt liv.
När den gamla frun yttrade dessa ord, råkade Anne ha blicken fäst på John Douglas, och hon betogs av verklig bestörtning. Hans ansikte har ett så plågat uttryck, som om situationen vore outhärdlig för honom. Anne kom till den övertygelsen, att han betagits av ett starkt fysiskt illamående, och hon påskyndade avskedet.
— Var inte gamla gumman Douglas rar, tyckte du? frågade den ännu rodnande Janet, då de gingo utför backen.
— Jo bevars, svarade Anne i frånvarande ton. Hon grubblade alltjämt på skälet till John Douglas’ underliga ansiktsuttryck.
— Hon har genomgått så mycket lidande, fortfor Janet. — Ibland får hon riktiga attacker. Det är Johns fasa. Han är så rädd att gå hemifrån, för hon kan ju när som helst få ett av sina anfall, och då är ju bara pigan hemma.
XXXII.
»Hur länge ska det här räcka?»
Tre dagar senare kom Anne hem från skolan och fann Janet storgråtande. Tårar och Janet tycktes ha så föga med varandra att skaffa, att Anne blev helt förfärad.
— Men hur är det fatt med dig? ropade hon ängsligt.
— Ack, ack — jag fyller fyrtio år i dag, snyftade Janet.
— Nämen det har du ju vetat av rätt länge, att den dagen skulle randas, så vad är det att sörja över? lugnade Anne och försökte låta bli att småle.
— Jamen, återtog Janet och sväljde hörbart en två, tre snyftningar på en gång, John Douglas friar ju aldrig.
— Kors, det kan väl bara vara en tidsfråga, sade Anne utan någon hänförelse. — Ge dig bara lite till tåls, Janet.
— En tidsfråga! sade Janet med ett obeskrivligt uttryck av
