— 205 —
framförde sin vanliga anhållan. Janet fick en min som en skrämd hare, men frångick inte sitt beslut.
— Jag får tacka så mycket, men det behövs inte, sade hon iskallt. — Vägen hem känner jag tillräckligt väl — har traskat den i sina modiga fyrtio år. Så för min skull ska inte herr Douglas besvära sig.
Anne såg på den, som nu titulerades herr Douglas, och i det förrädiskt klara månskenet varsnade hon ånyo det uttryck av pina och vånda, som hon en gång förut lagt märke till i hans ansikte. Utan ett ord vände han om på landsvägen och avlägsnade sig med långa steg.
— Stanna, stanna! ropade Anne häftigt efter honom, utan att det minsta fråga efter de häpna åskådare, som samlats. — Herr Douglas, stanna! Kom tillbaka!
John Douglas stannade, men han rörde sig ej ur fläcken åt det håll, varifrån han kommit. Anne flög nedåt vägen, grep honom vid armen och släpade honom med milt våld tillbaka till Janet.
— Ni måste komma tillbaka, bönföll hon. — Det var ett misstag, herr Douglas, och felet är mitt. Det var jag, som narrade Janet att säga så där. Hon ville inte själv — men nu är det ju bra igen, eller hur, Janet?
Janet fattade utan ett ord hans arm och satte sig i gång. Anne följde efter dem, smått skamsen i sin själ, och smög sig in genom köksdörren.
— Jo, det var just en snygg hjälp du gav mig, sade Janet. när de möttes i stora förstugan.
— Jag kunde inte rå för det, sade Anne ångerfullt. — Jag fick en känsla av, att jag stod bredvid och åsåg ett mord. Jag måste springa efter honom.
— Det var allt rätt så bra du gjorde det. När jag såg John Douglas stega i väg ensam, så kändes det i mitt hjärta, som om varje liten stump glädje och lycka, som jag ännu hade kvar i mitt liv, gick sin väg med honom. Det var en fasansfull känsla.
— Frågade han inte, varför du sagt så där? sade Anne.
