— 207 —
att inleda konversation med Samuel kunde verkligen inte komma i fråga.
Efter en lång tystnad tog Samuel själv till ordet.
— Nu flyttar jag därifrån, sade han tvärt och viftade med det våta strået i riktning mot den närbelägna granngården.
— Jaså, gör ni det, sade Anne hövligt.
— Jaha.
— Vad ämnar ni sedan ta er till, då?
— Jag har smått funderat på att bli min egen och köpa mig ett ställe. Borta vid Mollersville finns ett, som skulle ackurat passa mig. Men köper jag det, behöver jag ett fruntimmer i huset.
— Det kan jag nog förstå, sade Anne med svalnande intresse.
— Jaha.
En ny lång tystnad följde. Omsider tog Samuel åter grässtrået ur munnen, talade och sade:
— Vill ho’ ha mej?
— Menar ni — till man? undrade stackars Anne med slocknande röst.
— Justament.
— Men jag känner er ju knappt, sade Anne harmset.
— Ho’ kunde väl bli bekant me mej ätter sedan vi blitt gifta, tyckte Samuel.
Anne samlade all sin rätt illa åtgångna värdighet.
— Nej, tack, var lugn för att jag aldrig gifter mig med er, sade hon högdraget.
— Hå, sämre kunde ho’ göra, sade Sam. Jag är en duktig arbetare, och en smula pengar har jag på banken.
— Ni får aldrig mer tala med mig om detta. Hur i all världen har ni kunnat få en sådan idé i ert huvud? frågade Anne, vilkens sinne för humor nu nära nog besegrat harmen. Situationen var ju egentligen bara skrattretande — ingenting att förarga sig över.
— Ho’ ser inte illa ut, och ho’ kan röra på benen, sade Sam. — Jag vill inte ha någe kvinnfolk, som går och masar och ingenting får uträttat. Tänk på saken, ho! Jag ändrar mej
