Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 12 —

Charlies ögon liknade rullande tennknappar i månskenet — de voro ännu värre nu än vid dager — och på att världen ändå inte var fullt så trevlig, som hon tyckt ett slag förut på eftermiddagen.

— Jag är trött och förbi — det är alltihop, sade hon, när hon äntligen med stor tacksamhet fann sig ensam inne på sitt rum. Och hon trodde fullt och fast, att så var. Men ett litet källsprång av fröjd, som visst måtte ha kommit från någon hemlig och undangömd åder, bröt fram i hennes hjärta kvällen därpå, när hon såg Gilbert komma gående med långa steg från Spökskogen och med sin raska takt fortsatte tvärs över den gamla spången. Då ämnade alltså inte Gilbert tillbringa den sista aftonen i Ruby Gillis’ sällskap.

— Du ser trött ut, Anne, sade han.

— Jag är trött, och värre än så, jag är ur mina gängor. Jag är trött för att jag stått på huvudet i min koffert och lappat och lagat hela dagen. Men jag är ur mina gängor, därför att sex kärring — nej, sex fruntimmer ha varit här för att säga adjö till mig, och varenda en av dessa sex lagade så, att hon sade någonting till mig, som tog färgen ur mitt liv och gjorde det lika grått och dystert som en kulen morgon i november.

— Sådana leda markattor! tyckte Gilbert.

— Neej, du, återtog Anne. — Det var just vad de inte voro. Hade de varit leda markattor, hade jag aldrig brytt mig om dem. Men de voro allihop snälla och rara och välmenande själar, som tycka om mig och som jag tycker om, och det är därför, som det de sade eller åtminstone antydde, grämer mig. De läto mig förstå, att de tyckte jag var tokig, som reser till Richmond och försöker ta min examen, och alltsedan dess har jag undrat, om de kanske, när allt kommer omkring, rent av ha rätt. Fru Sloane suckade och sade, att hon hoppades min hälsa måtte stå bi, tills jag blev färdig — och genast såg jag mig vid slutet av mitt tredje år överansträngd och urlakad och omöjlig till något ordentligt arbete… Fru Wright sade, att det kostade nog inte småsmulor att ligga fyra år i Richmond, och jag kände ända ut i fingerspetsarna, att det var oförlåtligt av