Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 210 —

vi trodde, att hon inte hade långt kvar — doktorn sade på sin höjd sex månader. Men ack — hon bad mig därom på sina knän, sjuk och eländig… Jag måste lova.

— Vad hade din mor emot mig? utbrast Janet.

— Ingenting — ingenting, det kan jag försäkra. Men hon ville inte ha någon annan kvinna — ingen, vem det vara må — i huset, så länge hon ännu var i livet. Hon sade, att gav jag henne inte löftet, skulle hon dö på fläcken, och då skulle jag ha mördat henne. Därför lovade jag. Och på det löftets infriande har hon pockat alltsedan, fastän också jag i min tur legat på mina knän framför henne för att förmå henne att lösa mig från det.

— Varför har du intet berättat det här för mig? frågade Janet, som snyftningarna höllo på att kväva. — Om jag bara vetat! Nog kunde du väl ha talt om det för mig!

— Hon tvang mig också lova, att jag inte skulle nämna om saken för en enda människa, sade John hest. — Hon hade mig att lägga fingrarna på bibeln och svära. Aldrig hade jag gjort det, om jag kunnat ana, att det skulle dröja så länge. Janet, aldrig får du veta, hur jag lidit i dessa nitton år. Jag vet, att också jag vållat dig lidande, men du vill ju bli min ändå, säg, lilla Janet? Det vill du ju, säg? Jag kom så fort jag kunde för att tala ut med dig och öppna mitt hjärta.

Den häpna Anne hade nu så pass mycket sansat sig, att hon begrep, att hon hellre borde bege sig till någon annan del av huset. Hon smög sig sakta bort och råkade ej Janet förrän morgonen därpå, då väninnan berättade för henne resten av historien.

— Hur kan någon människa vara så egoistisk och hycklande och grym? utropade Anne.

— Sch — hon är död, sade Janet med högtidligt allvar. — Vore hon inte det — men hon ligger ju i sin grav. Så vi får inte tala illa om henne. Men nu är jag till sist ändå lycklig, Anne. Men mycket mindre bittert skulle det ha känts för mig att vänta, om jag bara vetat orsaken.

— När ska ert bröllop stå?