— 213 —
— Inte för dig — nej, sade tant Jamesina sarkastiskt.
— Och inte för Joe heller, återtog Phil. — Tycker du fortfarande det är synd om honom? Men varför — i all världen? Jag tycker han är en lyckans ost. Han får intelligens, skönhet, ett hjärta av guld - och allt detta av MIG.
— Det är väl, att vi förstå att uppskatta dina haranger efter förtjänst, sade tant Jamesina med tålig fördragsamhet. — Jag hoppas, att du inte pratar så där inför människor, som du inte känner. Vad skulle de tänka om dig?
— Äsch, jag vill inte veta vad di tänker. Jag har ingen lust att se mig själv som andra se mig. Jag är säker på det skulle kännas riktigt otrevligt.
Anne fann det lämpligt att byta om samtalsämne och berättade historien om Johns och Janets långa väntetid och slutliga förening.
— Ge oss nu förklaring på vad det var för en romantisk scen du fällde några dunkla antydningar om i ett av dina senaste brev, bad Phil.
Anne utförde långe Samuels frieriscen med stor dramatisk talang. Flickorna lågo dubbla av skratt, och tant Jamesina drog på munnen.
— Det vittnar inte om någon vidare takt att göra narr av sina avdankade friare, sade hon. — Men, tillade hon efter en liten paus, ska jag vara uppriktig, får jag nog medge, att jag alltid har gjort det själv.
— Tala om för oss, vilka korgar du har delat ut, tant, tiggde Phil. — Det var väl en hel lång rad av friare du visade på dörren?
— Du må tro, att det inte är slut på dem ännu i dag, sade tant Jamesina. — Rätt som det är, så anmäler sig någon. Hemma på min egen trakt finns det tre gamla änklingar, som fjanta omkring mig och ge mig kärliga ögonkast. Ni flickungar ska inte tro, att ni ä’ ensamma om all romantik i världen.
— Jag tycker just inte det står något skimmer av romantik kring änklingar, som fjanta omkring.
— Nej, det kan väl hända, men i min ungdom hade jag ju också beundrare av den sorten, som kanske till och med ni skulle
