— 219 —
för att tala, som om det vore gammalt och vant för henne att få bidrag antagna av tidskriftsredaktioner. Men hon lyckades inte riktigt.
— Anne Shirley! Aldrig har jag väl hört på maken! Så gräsligt roligt! Vad handlar den om? När kommer den in? Har du fått pengar för den?
— Jaa då, de skickar mig en anvisning på tio dollars, och redaktören skriver, att han gärna skulle vilja se något mera av min penna. Du kära lilla gubbe, det ska du visst få. Det var en gammal skiss, som jag hittade i en låda. Jag skrev om den och skickade in den, men aldrig kunde jag tro den tvärt skulle bli intagen, för det var alls ingen handling i den, sade Anne och erinrade sig med någon bitterhet det klena resultat, vartill de med sådan skicklighet hopspunna intrigerna i »Feodoras försoningsoffer» lett.
— Vad ska du göra med tio dollars, Anne? Kom så går vi in till stan allihop och festar, föreslog Phil.
— Jag ska ge ut dem på något oförnuftigt överdåd, vad det nu kan bli, lovade Anne skrattande. — Det här är åtminstone inte degiga pengar — som dem jag fick för den rysliga Bästa jästpulverhistorien. För dem köpte jag mycket förståndigt kläder, men jag vantrivdes i de paltorna för var gång jag satte dem på mig.
— Tänk att vi hyser en riktig livslevande författarinna i Carolinas Tjäll, sade Priscilla.
— Det är ett stort ansvar, inföll tant Jamesina oförmodat.
— Jo, det vill jag lova, försäkrade Prissy med samma högtidliga tonfall. — Det har sina risker att umgås med litterärt folk eller ständigt ha dem inpå sig. Rätt vad det är, slå de ned på något ämne. Vad hindrar, att Anne en dag tar och ritar av oss?
— Jag menade, att det tryckta ordet alltid för med sig sitt ansvar, sade tant Jamesina helt allvarligt. — Och det hoppas jag Anne inser. Min dotter brukade skriva ihop noveller och småberättelser, innan hon begav sig ut på missionsfältet, men nu har hon riktat sin ande mot högre uppgifter. Hon brukade
