Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/230

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 220 —

säga, att hennes valspråk var: »Skriv aldrig en rad, som du inte ville ha uppläst vid din egen begravning». Det kan du gärna lägga på minnet, Anne, om du nu ska slå dig på vitterhet. Fast när jag rätt tänker efter, fortfor tant Jimsey med förbryllad uppsyn, så skrattade Elisabeth alltid, när hon sa’ så där. Den flickan hade så lätt för att skratta, att jag inte begriper, hur hon någonsin kom att bestämma sig för att bli missionär. Jag är tacksam att hon gjorde det — jag bad till vår Herre, att hon skulle välja det kallet — men o, vad jag önskar, att hon aldrig gjort det.

Så talade tant Jamesina, och samtidigt undrade hon, varför alla de flamsiga flickorna brusto i skratt.

Annes ögon strålade hela den dagen, medan ärelystna litterära planer spirade fram och togo gestalt i hennes hjärna. Den glada stämningen följde med henne till bjudningen hos Jennie Cooper, och ej ens åsynen av Gilbert och Helen, som gingo ett stycke framför henne och Roy Gardner, ägde makt att fördystra den. I de regioner, där hon befann sig, var hon dock icke så höjd över jordiska småsaker, att hon inte gav akt på, att Helen hade alldeles för höga klackar och att hon gick fult.

— Men Gilbert tittar väl bara på hennes ansikte. Kortsynt som alla karlar, tänkte Anne spefullt.

— Är du hemma lördag eftermiddag? frågade Roy.

— Ja.

— Min mamma och mina systrar tänkte sig upp på besök till dig, sade Roy lugnt.

Anne genomilades av en underlig känsla — närmast liknande obehag. Hon hade aldrig förut sammanförts med någon medlem av Roys familj, och hon förstod, att hans meddelande hade en viss innebörd. Med en förnimmelse av beklämmande oro tänkte hon på, att avgörandets stund måhända var i annalkande…

— Det ska bli roligt att få göra deras bekantskap, svarade hon litet lamt — och så undrade hon, vari roligheten egentligen komme att ligga. Men visst borde hon vara glad över att bli presenterad för Roys närmaste anförvanter och så mycket som möjligt söka framstå till sin fördel. Nu gällde det alltså att