— 223 —
tillbaka ett av nervositet halvt gnällande litet skratt, ursäktade de självsvåldiga djuren så gott hon förmådde.
— Är ni förtjust i kattor? frågade fru Gardner med ett uttryck av överseende förundran.
Anne tyckte visserligen om sin egen Häxa, men någon utpräglad kattvän var hon inte. Hon kände sig emellertid stucken av fru Gardners ton, och genom en blixtsnabb tankeförbindelse drog hon sig till minnes, att Gilberts mor var så tokig i kattor, att hon höll så många som hennes man trodde sig om att kunna se i huset.
— Di ä’ bedårande djur, tycker jag, sade hon enkom för att retas.
— Jag har aldrig kunnat fördra kattor, sade fru Gardner med iskyla.
— Men jag tycker om dem så mycket mer, sade den yngre systern Dorothy. — Di ä’ så rara och själviska. Hundar är för snälla — tänka mera på matte än på sig själva. Jag känner mig tvungen i deras sällskap. Men kattor är så sant mänskliga.
— Där borta har ni två riktigt lustiga porslinshundar, sade Aline nådigt. — Kanske jag får titta på dem lite närmare.
Hon gick tvärs över golvet och stannade vid brasbänken, varigenom hon blev den ovetande orsaken till en ny olycka. Hon lyfte upp Magog och satte sig för att bättre beskåda hans grönfläckiga skönhet just på den dyna, under vilken Priscillas nyglacerade chokladtårta stod gömd. Priscilla och Anne växlade ångestfulla bickar, men kunde ingenting göra. Den stora och ståtliga Aline satt kvar på dynan och diskuterade porslinshundar av olika nationaliteter, ända tills mamman gjorde tecken till uppbrott.
Dorothy dröjde efter ett ögonblick för att krama Annes hand och viska några ord i hennes öra.
— Jag vet, att du och jag ska bli väldigt goda vänner. Å, Roy har allt berättat åtskilligt för mig om dig. Jag är den enda hemma, som han kommer och förtror sig åt, stackars pojke — till mamma och Aline kommer minsann ingen och öppnar sitt hjärta, må du tro. Vad ni måste ha gränslöst trevligt här,
