— 224 —
ni flickor. Får jag inte komma hit någon gång mer och få litet del av all er rolighet?
— Kom, så ofta du har lust, svarade Anne, glad att åtminstone den ena av Roys systrar var sympatisk. Aline skulle hon aldrig tycka om, så mycket var säkert, och Aline skulle aldrig komma att tycka om henne, fastän fru Gardner möjligen kunde förmås att övergå på Roys sida. Men i alla händelser drog Anne en lång lättnadens suck, när eldprovet väl var över.
— Av den här chokladtårtan blev det då sannerligen pannkaka, sade Priscilla med bedrövlig uppsyn och lyfte försiktigt på dynan. — Och kudden är naturligtvis också fördärvad. Kom aldrig mer och säj, att inte fredagen har otur med sig.
— När man låter anmäla, att man ämnar komma på lördagen, ska man inte komma en dag i förväg, sade tant Jamesina.
— Det var nog Roy, som trasslade ihop, vad han skulle framföra. Den pojken blir ju alldeles virrig, så fort han talar med Anne. Var håller Anne själv hus?
Anne hade smitit uppför trappan. Den tillbakaträngda gråten snörde samman hennes strupe. Men hon tvingade fram ett skratt i stället. Häxan och Josef hade varit för kostliga… Och Dorothy var rar.
XXXVI.
Farväl till högskolan.
— Om jag ändå vore död eller det åtminstone vore i morgon afton, stönade Phil.
— Om du får leva och ha hälsan, så gå båda dina önskningar i fullbordan, sade Anne.
— Ja, du är lugn som en filbunke, och det är lätt nog för dig. Du är hemma i logik och är ganska filosofiskt anlagd. Det är inte jag — och när jag tänker på den gräsliga stilen pro gradu i morgon, isas blodet i mina ådror. Tänk, om jag skulle dabba mig — vad skulle Joe då säga?
— Inte vet jag. Men du klarar dig nog. Nå, hur redde du dig i grekiskan i dag?
