— 225 —
— Fråga inte mig! Kanske det var härligt klassisk grekiska och kanske det var den sorten, som kommer Homeros att rulla runt i sin grav. Här har jag nu i månader hängt näsan över grammatikor och lexikon och romerska antikviteter av alla di slag, ända tills det är mig omöjligt att tänka en självständig tanke — med sunt förnuft uti, nämligen. O, vad den arma lilla Phil ska känna sig tacksam, när hon frisknat till igen efter den här akuta examenssjukan. Flickor, har ni satt er in uti, att våra högskoledagar snart äro räknade?
— Nej, det överstiger min förmåga, sade Anne sorgset. — Jag tycker det är inte längre se’n i går, som Prissy och jag stod ensamma i den där uppsjön av novitier i högskolans vestibul. Och nu äro vi seniorer, och vår avgångsexamen står för dörren.
— Kloka, skriftlärda och vördade seniorer, förbättrade Phil. — Tror ni, att vi verkligen är en bit klokare nu än när vi först kommo till Redmond?
— Ibland ser det visst inte så ut — att döma av fröknarnas beteende, sade tant Jimsie spetsigt.
— Nej, hör nu, tant Jimsie, Vi må välan på det stora hela taget ha uppfört oss som riktiga idealflickor de tre vintrar du varit mamma för oss — säg?
Ni ha varit fyra de sötaste, snällaste och raraste flickor, som någonsin gått på en högskola, svarade tant Jamesina, som, när hon en gång gav beröm, aldrig var njugg i ordalagen. — Men jag tvivlar på, att förståndet riktigt vuxit ut på er ännu. Det kan man förstås heller inte vänta. Det är erfarenheten, som ger omdöme och urskiljning. Sådant lär inte ett par kurser på högskolan. Ni ha nu besökt den där högre lärdomsanstalten i fyra år, mina unga damer, och jag har aldrig satt min fot på en sådan inrättning, men ändå vet jag en hel hop mer än ni.
— Livserfarenheten ska vi nog själva veta att förvärva i sinom tid, söta tant, sade Stella. — Flitig flirt gör slutlig förlovning, säger det gamla goda ordstävet, och då börjar, rätt vad det är, livets allvar.
