— 227 —
Nå, då får jag säga, att högskolebildningen betydligt stiger i min aktning. Hittills har jag verkligen betraktat den med en viss tveksamhet.
— Men hur går det med de stackrarna, som inte har den naturliga klyftigheten, tant Jimsie?
— Folk, som inte har naturlig klyftighet, lär sig aldrig ett dugg, svarade tant Jamesina, varken på högskolan eller i livet. Om de leva, tills de fyllt hundra år, så veta de ändå inte mera än när de låg i vaggan. Det är deras otur, inte deras fel, stackars kräk. Men de av oss, som fått klyftighet på vår lott, böra vara vår Herre mycket tacksamma.
— Vill du inte närmare definiera vad klyftighet är, tant Jimsie, bad Phil.
— Nej, tack ska du ha, min unge. Den, som själv har klyftighet, vet vad som menas därmed, och den som inte har det, kommer aldrig att begripa vad det är. Jag ämnar inte inlåta mig på några förklaringar.
De spännande och betydelsefulla dagarna flögo förbi, och avgångsexamen var över. Anne fick högsta betyget i engelsk litteratur. Priscilla erövrade näst högsta i klassiska språk, och Phil detsamma i matematik. Även Stella kunde glädja sig åt mycket jämna och vackra betyg. Och sedan kom högskolans högtidliga avslutningsfest.
— Detta är vad jag förr i världen skulle ha kallat en milstolpe i mitt liv, sade Anne, medan hon varsamt lyfte upp Roys violer ur deras ask och tankfullt betraktade dem.
Det var naturligtvis hennes avsikt att bära dem, men hennes blick gled över till en annan vit papplåda, som stod på bordet. Den var full med liljekonvaljer, lika friska och doftande som de, vilka blommade i Grönkullas hage, när Anne brukade komma till Avonlea. Och bredvid dem låg Gilbert Blythes kort.
Anne undrade, varför Gilbert skickat henne blommor till avslutningen. Hon hade sett mycket litet av honom under den gångna vintern. Sedan jullovet hade han kommit blott en enda gång till Carolinas tjäll, en fredagskväll, då flickorna hade sin mottagning, och på några andra ställen hade de just inte råkats. Hon visste,
