Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 231 —

äter. Jag fruktar, att Maria aldrig mer kommer att nöja sig med vårt forna stillsamma levnadssätt.»

— Härinne ska jag lämna kvar mina små infall och drömmar, så det blir litet hemtrevligt för den, som kommer att bo här efter mig, sade Anne och såg sig med vemodiga blickar omkring i det blå rummet — det vackra blå rummet, där hon tillbragt tre så lyckliga år. Hon hade böjt knä vid dess fönster för att bedja, och hon hade lutat sig ut genom det för att se solen slockna i purpurskimmer bakom furorna. Hon hade hört höstregnen sila ned mot dess brutna tak och på fönsterblecket välkomnat vårens första rödhakesångare. Hon undrade, om ändå inte tankar och drömmar kunde dväljas kvar i bostäder — om inte, när hon nu för alltid lämnade detta rum, där hon fröjdats och lidit, skrattat och gråtit, dock någonting av hennes eget väsen, osynligt och knappt förnimbart, men i alla fall verkligt, stannade kvar likt ett minne med ömma och veka tonfall.

— Jag tror för min del, sade Phil, att ett rum, där man grubblar och sörjer och har roligt då och då, med ett ord lever, blir oupplösligt förenat med dessa yttringar av själsliv och förvärvar en egen personlighet. Jag är säker på, att om jag om femtio år kommer in i det här rummet, skall det ropa till mig: »Phil, älskling, det är Annes fluidum, som talar. Vi väggar äro impregnerade med det. Minns du, ack minns du»? För tänk ändå, lilla raringen min, så gränslöst roligt vi haft här! Så mycket upptåg och lustigheter vi roat oss med! Åj åj, jag vill både skratta och gråta, när jag tänker på det. Jag ska gifta mig med min lille Jonas i juni, och jag vet, att jag kommer att bli obeskrivligt lycklig, men just nu känner jag, som om jag skulle vilja, att detta förtjusande liv i Tjället och vid högskolan skulle fortgå för alla tider.

— Också jag är verkligen oförståndig nog att önska just detsamma, sade Anne. — Hur stora glädjeämnen än möjligen komma att tillfalla oss längre fram i livet, så få vi dock aldrig njuta av den slags härliga och bekymmerfria tillvaro, som vi haft här, Den är förbi för alltid, Phil.