— 245 —
grad fallet med Charlotta den Fjärde, som anlagt en fullvuxen ung dams later, men fortfarande ägnade Anne en uppriktig tillbedjan.
— Jag ska säga fröken Shirley en sak — inte ens i självaste Boston har jag sett frökens make, sade hon en gång i ett utbrott av beundran.
Också Paul hade skjutit upp och blivit en lång gosse. Han var sexton år, de ljusbruna lockarna hade försvunnit för alltid och efterträtts av tättklippt mörkt hår, och han var mera intresserad av fotboll och kulstötning än av älvor och grottmänniskor. Men bandet mellan honom och hans forna lärarinna var segt och bestod ännu. Besläktade själar hålla samman, fastän åren gå.
— Det var en otrevlig och ruskig julikväll, då Anne kom tillbaka till Grönkulla. En av de häftiga sunnanstormar, som stundom sommartiden svepa över havsviken, drev upp väldiga vågor därute. Just som Anne steg in, smattrade de först regndropparna mot rutorna.
— Var det Paul, som följde dig hem? frågade Marilla. — Varför bad du honom inte ligga kvar över natten? Vi få riktigt ruskväder, och stormen ökar.
— Jag tror nog, att han hinner tillbaka till Ekostugan, innan det börjar ösregna. Och han ville ovillkorligen komma hem till natten. Ja, trevligt har jag haft, men nog är det roligt att återse era rara ansikten. »Res i öst, res i väst, hemma är ändå bäst». Nå, Davy, har du ökat något i längd på sista tiden?
— Jag har vuxit en hel tum sedan du for, svarade Davy med mycken stolthet. — Nu är jag lika lång som Milty Boulter, så han slipper att gå och vara mallig längre. Jag är vådligt glad. Hör du, Anne, vet du av, att Gilbert Blythe ligger sjuk och håller på att dö?
Anne blev stående alldeles tyst och orörlig och bara såg på Davy. All färg hade vikit från hennes ansikte, och fru Lynde trodde hon skulle svimma.
— Alltid ska du prata bredvid mun, pojke, sade tant Rachel förargad. — Anne, se inte ut så där — jag ber dig barn, se inte
