— 246 —
ut så där! Det var inte vår mening att tala om det för dig helt oförberett.
— Är det — sant? frågade Anne med en röst, som icke var hennes.
— Gilbert är mycket sjuk, svarade tant Lynde allvarligt. — Han fick nervfeber strax efter det du for till Ekostugan. Har ingen människa berättat det för dig?
— Nej, sade samma okända röst.
— Det visade sig vara ett mycket svårt fall genast från början. Doktorn sade, att han överansträngt sig med arbete och hade mycket litet motståndskraft. De ha sjuksköterska, och allt som kan göras blir gjort. Se inte ut så där, Anne lilla! Så länge det finns liv, finns det hopp.
— Jamen farbror Harrison var där ju i går afse, och då sa di’, att där inte fanns någe hopp, erinrade Davy.
Marilla, som såg gammal och grå och trött ut, steg upp och föste Davy framför sig ut ur köket.
— Kära du, fäll inte alldeles modet, sade tant Rachel och lade sina vänliga gamla armar kring den dödsbleka flickan. — Jag har visst inte gett upp hoppet — det är det sista man ska göra. Han har sin berghälsa och sin friska och ofördärvade kropp — varför skulle inte den stå bi också nu? Du ska få se, han repar sig nog.
Anne gjorde sig sakta fri från fru Lyndes armar och gick med ögon, som ingenting sågo, tvärs över köket, genom förstugan och uppför trappan till sitt gamla rum. Invid fönsterkarmen lade hon sig på knä och stirrade blint ut. Det var mycket mörkt. Regnet öste ned över de vindpiskade markerna. I Spökskogen kvedo och stönade de väldiga träden, som vredo sig för stormen, och till hennes öra trängde dånet från de skummande bränningarna utmed havsstranden i fjärran. Och Gilbert låg för döden.
I varje människas liv finnes det en uppenbaresebok, alldeles som i bibeln. Anne läste sin den förfärliga natten, då hon i ångest och vånda genomvakade de många timmarna i mörker och naturens uppror. Hon älskade Gilbert — hon hade alltid
