— 249 —
Pacifiques brunstekta ansikte med de klotrunda svarta ögonen utan att med en våg av varm och öm tacksamhet påminna sig det ögonblick, då han bjudit henne tröstens balsam.
En lång stund efter det Pacifiques flöjtliknande drillar förtonat och dött bort under lönnarna uppåt De älskandes stråt stod Anne kvar under pilträden, njutande av den lycksalighetskänsla, som fyller en människosjäl, sedan den befriats från en förlamande fruktan. Morgonen var som en bägare, bräddfull med friskhet och glans. I snåret invid henne väntade henne en överraskning av nyutslagna, daggstänkta vildrosor. Sångfåglarnas jublande körer uppe i det stora trädet ovanför henne gåvo blott ett svagt uttryck, tyckte hon, åt vad hon kände inom sig. Några ord ur en mycket gammal, mycket sann och mycket underbar bok bröto fram över hennes läppar:
— Gråt och bedrövelse må räcka över en natt, men med morgonen kommer hugsvalelsen.
XL.
I den gamla trädgården.
— Jag undrar, om du har lust att som förr i världen gå ut på skogsvandring med mig? sade Gilbert och dök oförmodat upp på Grönkullas förstugukvist. — September har alltid en sådan särskild lockelse för mig. Om vi skulle ta reda på, hur det ser ut i Hester Grays trädgård.
Anne, som satt på stentrappsteget med knäet fullt av blekgröna, halvt genomskinliga tygvåder, såg upp med ett både häpet och bedrövat uttryck i sitt ansikte.
— Ack, om jag bara kunde! sade hon långsamt. — Men det är mig verkligen omöjligt, Gilbert. Jag är, som du vet, bjuden på Alice Penhallows bröllop i afton. Jag är tvungen att ändra litet på garnityret på den här klänningen, och när jag blivit färdig med den, är det tid för mig att börja klä mig. Det var tråkigt. Jag hade så gärna gått med dig!
— Nå, kan du inte gå i morgon eftermiddag i stället? frågade Gilbert utan att röja några spår av besvikenhet.
