— 251 —
— Ja, då tittar jag väl in i morgon. Måtte du få riktigt roligt i kväll!
Anne såg efter honom, där han vandrade i väg med långa steg. Vad Gilbert var snäll och vilken glädje det beredde henne att se hans goda ansikte och höra hans röst… Efter sitt tillfrisknande från nervfebern hade han ofta kommit till Grönkulla, och någonting av det forna hjärtliga och obesvärade kamratskapet hade återvänt. Men det var numera icke nog för Anne. I jämförelse med kärlekens djupröda ros föreföllo vänskapens blomster bleka och doftlösa. Och Anne hade åter börjat frukta, att Gilbert ej kände för henne något annat än vänskap. I vardagens nyktra ljus hade den där hänförda morgonstämningens strålande visshet mattats av. Hon plågades av en ständigt återkommande farhåga för, att hon dock misstagit sig. Det var mycket troligt, att det när allt kom omkring var Helen, som Gilbert höll av. Kanske han rent av var hemligt förlovad med henne. Anne sökte jaga alla bedrägliga förhoppningar ur sitt hjärta och försona sig med en framtid, där ett ärligt och målmedvetet arbete fick intaga kärlekens plats. Som lärarinna kunde hon dock draga sitt lilla strå till stacken i mänsklighetens tjänst, och den beredvillighet, varmed hennes små litterära försök mottogos i vissa tidskriftsredaktioner, bådade gott för framtiden. Men — men… Anne tog åter upp sin gröna klänning och suckade smått.
När Gilbert infann sig den följande eftermiddagen, fann han Anne väntande på honom, frisk som en vårfläkt och fager som ett ängsblomster, trots den sena timme, då hon kommit hem efter kvällens festligheter. Hon bar en grön klänning — ej den, som hon haft på bröllopet, utan en äldre, om vilken Gilbert en gång på en av högskolans danstillställningar fällt några beundrande ord. Den hade just den rätta gröna färgen, som bäst framhävde det glansiga hårets skiftningar, stjärnögonens milda grå och hyns blomlika finhet. De vandrade framåt en skuggig skogsstig, och när Gilbert såg på henne från sidan, tyckte han, att han aldrig sett henne så vacker och älsklig. När Anne då och då kastade en blick på Gilbert, slog det henne, hur mycket äldre han såg ut
