— 252 —
efter sin sjukdom. Det var, som om han för alltid lagt ynglingaåren bakom sig.
Dagen var härlig, och vandringen var härlig. Anne var nästan ledsen, när de kommo fram till Hester Grays trädgård och satte sig ned på den gamla bänken. Men även här var ljuvligt — lika ljuvligt, som det varit den där dagen för länge sedan, då flickorna haft sin utfärd och Diana, Jane, Priscilla och hon gjort den märkvärdiga upptäckten. Då hade marken inne i den gamla övergivna trädgården varit som ett enda täcke av vita och gula narcisser, som i slösande rikedom vajade på luftiga stänglar, och nere i mossan doftade violerna. Nu hade gullriset tänt sina brandröda facklor invid de övervuxna sandgångarna, och det saftiga gräset var översållat med djupblå astrar. Bäckens sorl nedifrån den av björkar kransade dalsänkan ljöd lika trolskt och lockande som förr i världen, och havsbruset i fjärran steg och sjönk med vindfläktarna. På andra sidan trädgården utbredde sig fält, inhägnade av gärdesgårdar, som blekts silvergrå av otaliga somrars sol, och synranden begränsades av långsträckta åsar, som här och där förmörkades av höstmolnens slagskuggor.
— Jag tror, sade Anne sakta, att »det land, där drömmarna slå in», ligger därborta i det blå diset över den lilla dalsänkan på andra sidan.
— Har du några drömmar, som inte gått i fullbordan, Anne? frågade Gilbert.
Någonting i hans tonfall — någonting som hon inte hört sedan den olyckliga kvällen bland äppelträden i Tjällets trädgård — kom Annes hjärta att skena åstad i vild fart. Men hon svarade skenbart oberörd:
— Visst har jag det. Det har alla människor. Det vore inte bra för oss, om alla våra drömmar gingo i fullbordan. Vi skulle försjunka i en hemsk dvala, om vi inte hade någonting att drömma om. Känner du, hur härligt astrarna och ormbunkarna dofta i aftonsolskenet? Jag önskar man kunde se vällukter, inte bara känna dem. Jag är säker på, att de skulle vara förtjusande att skåda.
Men Gilbert lät inte locka sig på sidan om ämnet.
