— 17 —
De älskandes stråt var en ljuvlig stig den kvällen, tyst och hemlighetsfull i månens bleka sken. De vandrade den långsamt framåt under en kamratlig tystnad, som aldrig kändes tryckande. Ingendera brydde sig om att tala.
— Om Gilbert alltid vore just sådan som han varit i afton, hur trevligt och enkelt allting skulle vara, tänkte Anne.
Gilbert såg på Anne, där hon gick. I sin ljusa klänning, med sina fina och slanka linjer, kom hon honom att tänka på en vit svärdslilja.
— Jag undrar, om jag någonsin skall kunna få henne att bry sig om mig, var hans tysta reflexion, och tvivlet gav honom ett litet uddvasst stygn.
III.
Avsked från hemmet.
Den följande måndagens morgon lämnade Charlie Sloane, Gilbert Blythe och Anne Shirley Avonlea. Anne hade längtansfullt hoppats på vackert väder. Diana skulle skjutsa henne till stationen, och denna deras sista åktur på mycket länge ville de skulle vara riktigt trevlig. Men när Anne kröp till kojs på söndagskvällen, tjöt den ostliga vinden kring Grönkullas knutar och spädde ett omslag i vädret, som också mycket riktigt infann sig.
När Anne vaknade, smattrade regndropparna mot hennes fönsterruta och skuggade den lilla sjöns gråa yta med otaliga ringar, som vidgades och ständigt förnyades; åsarna lågo höljda i dimma, och hela världen föreföll färglös och trist. Anne klädde sig i den kusliga grå dagningen, ty de måste ge sig i väg tidigt för att hinna med tåg och ångbåt; hon stred mot tårarna, som mot hennes vilja envisades att tränga sig fram. Hon lämnade det hem, som var henne så kärt, och någonting inom henne sade henne, att hon skulle lämna det för alltid, om man undantar besöken under ferierna. Aldrig skulle det bli riktigt som förr i världen; att komma hem helt tillfälligt under
