— 19 —
och stortjutit på kökstrappan alltsedan han steg upp från frukostbordet, vägrade att taga något slags avsked. När han såg Anne komma emot sig, störtade han upp, rusade uppför trappan och gömde sig i ett klädskåp, varur man varken med lock eller pock kunde få fram honom. Hans kvävda vrålanden voro de sista ljud, som nådde Anne från Grönkulla.
Det störtregnade hela vägen till stationen. Charlie och Gilbert stodo på perrongen, när de körde fram, och tåget gav ankomstsignal. Anne hann nätt och jämnt köpa sin biljett och polettera kofferten, säga ett brådskande farväl till Diana och klättra upp på den bakre plattformen till en av vagnarna. Hon önskade hon finge fara tillbaka till Avonlea med Diana — hon visste, att hemlängtan skulle ta livet av henne… Och om ändå åtminstone detta hemska regn ville höra upp att ösa ned, som om all världen gräte över, att sommaren var förbi och all glädje tagit slut. Ej ens Gilberts närhet bragte henne någon tröst, ty Charlie Sloane var också med, och slånbäret kunde bara fördragas i vackert väder. I regn var det absolut odrägligt.
Men när ångbåten stävade ut ur Charlottetowns hamn, blev det liksom en ljusning, inte bara på himlen. Regnet upphörde, det blev stora rämnor i molnen, och ur dem tittade solen fram helt trind och blank, gjutande en kopparröd strålglans över de grå vågorna och skingrande de töckenslöjor, som hittills höljt öns rödskimrande kuster. Det artade sig sålunda ändå till att bli en vacker dag. För övrigt blev Charlie Sloane genast så sjösjuk, att han måste gå ned, och Anne och Gilbert blevo ensamma kvar uppe på däck.
— Bra skönt, att alla som heta Sloane, bli sjösjuka. så fort de komma i en båt, tänkte den hjärtlösa Anne. — Jag skulle inte ha kunnat ta ett riktigt farväl av mina kära trakter med Charlie stående bredvid mig och försökande se sentimental ut.
— Jaha, nu äro vi i väg, sade Gilbert helt muntert.
— Ja, jag känner mig precis som Childe Harold — skillnaden är bara den, att detta i alla fall inte är min rätta »fädernekust», sade Anne och klippte häftigt med ögonlocken. — Det är nog Nova Scotia. Men det land man mest håller av blir ens
