— 21 —
— Jag skall föra dig raka vägen till vårt inackorderingsställe. Jag har en droska, som står och väntar här utanför.
— Det var då en ren välgärning, att du är här, Prissy. Om inte du funnits, tror jag, att jag nu på fläcken skulle sätta mig ned på min bruna kappsäck och börja tjuta. Vilken lisa att se ett enda välbekant ansikte i hela denna sorlande massa av vilt främmande människor!
— Är det Gilbert Blythe, som står därborta, Anne? Så han har vuxit på de sista åren! Han var bara en skolpojke, när jag undervisade i Carmody. Och det där är förstås Charlie Sloane. Han har då inte förändrat sig. Så såg han ut, när han låg i vaggan, och så kommer han att se ut, när han blivit åttio år. Den här vägen, är du snäll. Vi äro hemma på tjugo minuter.
— Hemma! stönade Anne. — Du menar, att vi sitter på ett ohyggligt inackorderingsställe, inne på ett otrevligt litet rum, som vetter åt en skräpig bakgård.
— Kära du, det är visst inte något fasligt inackorderingsställe. Här står vår droska. Hoppa upp — kusken drar försorg om din koffert. Jo, du ska få se, att vi komma att bo riktigt trevligt, det ska du själv medge i morgon, då en härlig natts sömn förmår dig att anlägga en ljusare syn på tingen. Det är ett stort grått och gammalmodigt stenhus vid S:t Johannes-gatan, som ligger just en lagom promenad från högskolan. Här bodde förr i världen idel fint och förnämt folk, men numera är S:t Johannes inte modernt längre, och dess hus få nöja sig med att drömma om flydda glansdagar. De äro så stora, att de, som bo i dem, få ta inackorderingar för att få rummen något så när besatta. Åtminstone våra värdinnor äro mycket angelägna att inplanta hos oss, att det ofantliga utrymmet är uteslutande skälet, varför de tagit oss. De äro verkligen härliga — våra värdinnor, menar jag, Anne.
— Hur många äro de?
— Två stycken. Fröken Hannah Harvey och fröken Ada Harvey. De föddes som tvillingar för omkring femtio år sedan.
