— 33 —
av mina livsdagar och gräma mig över att jag inte tog den andre.
— Var du då inte — kär — i någondera av dem? frågade Anne litet tveksamt. Det bar henne emot att med en alldeles ny bekantskap tala om de hemlighetsfulla krafter, som förmå omdana ett människoliv.
— Åh bevara mig — inte kan jag bli kär i någon! Det ligger inte för min röst. För resten skulle jag inte vilja bli det. Den där kärleken gör en bara till slav. Karlarna få så mycket makt över en — jag vill ha kvar mitt självständiga väsen… Nej för all del, Alec och Alonzo är två hyggliga pojkar, och jag tycker riktigt bra om dem bägge två. På pricken lika bra — så att då är det ju genast förkylt… Alec ser förstås bäst ut, och aldrig kunde jag tänka på att ta någon, som inte ser bra ut. Så har han jämnt och gott lynne och det sötaste svarta lockiga hår. Det finns rakt ingenting att anmärka på honom, och en sådan där fullkomlig man skulle jag nog tröttna på i längden.
— Nå men varför gifte du dig inte då med Alonzo? frågade Priscilla allvarligt.
— Hu, att gå och vara gift med en, som heter Alonzo! sade Phil i jämmerlig ton. — Det skulle jag aldrig härda ut med. Men han har en fin romersk näsa, och det vore ändå roligt att ha någon i släkten med en nobel näsa. Jag är tokig i vackra näsor. Din näsa är utmärkt bra, Anne Shirley. Alonzos stiliga näsa vägde vådligt tungt i vågskålen. Men namnet! Nej, jag kunde omöjligt fatta mitt beslut. Det kanske hade varit bäst att göra med Alec och Alonzo som med hattarna — ställa upp dem bredvid varandra, blunda och så ljustra den ene med hattnålen.
— Hur kände Alec och Alonzo i sina hjärtan, när du reste din väg? sporde Princilla.
— Åh, de ha hopp ännu. Jag sa’ dem, att de fingo vänta, tills jag hunnit bestämma mig. De väntar så gärna. De är galna i mig bägge två. Under tiden ämnar jag roa mig av alla krafter här. Jag får nog snart en hoper uppvaktande kavaljerer här
