— 41 —
prästerliga banan», skrev hon. »Bevara oss väl, så’na harkrankar de skicka oss och så’n smörja de predika! Hälften av det är inte sant, och vad värre är, det är inte den rätta läran. Den, som vi just nu ha, är den värste av allihop. Han tar en text, och så predikar han över något helt annat. Och så säger han, att han inte tror, att hedningarna äro evigt förtappade. Det var mig just en skön ordning. Om så vore, är ju alla pengar, som vi under tidernas lopp gett till hednamissionen, rakt kastade i rännstenen. Vad går du i för kyrka, Anne? Jag hoppas du går regelbundet. Det händer ofta, att personer, som rest från hemmet, bli så slappa med sitt kyrkogående, och jag har hört sägas, att högskolestuderande synda mycket i detta avseende. Det påstås till och med, att många läsa på sina läxor på söndagen, just när mässan pågår. Så lågt hoppas jag du aldrig skall sjunka, kära Anne. Kom ihåg, hur du har blivit uppfostrad. Och var noga med vad vänner du väljer dig. Det lär vara ett mycket blandat sällskap vid de där högskolorna. Utvärtes kan de nog vara som vitmenade grifter, men invärtes äro de glupande ulvar, det är säkert, det. Och inlåt dig helst inte alls med någon ungherre, som inte är härifrån ön.
Jag får väl lov att berätta för dig det löjliga, som hände den dan, då vikarierande pastorn var på besök. Det var det galnaste jag nå’nsin har sett, jag sa’ just till Marilla: om Anne hade varit här, skulle hon ha skrattat sig alldeles fördärvad. Till och med Marilla skrattade. Du vet, att han är en liten, kort och fetlagd karl och ganska hjulbent. Nå, herr Harrisons gamla sugga — den stora tjocka — hade, som hon ofta brukar, förirrat sig hit och tog sig in på gården och steg in i köksfarstun utan att vi hade en aning därom, och där var hon, när pastorn kommer stegande och träder in. Hon tog förstås ett skutt för att komma ut, men där fanns ingen väg utan mellan de både krumböjda benen. Och då for hon in emellan dem, och eftersom hon var så stor och pastorn så liten, så lyfte hon opp honom från marken och det bar åstad med honom, sittande grensle på suggan. Hatten flög åt ena hållet och det spanska röret åt ett annat, just som Marilla och jag kommo ut. Ja, den anblicken glömmer jag
