Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 50 —

med tillbedjan i rösten. — Det är riktigt så att jag känner min sköna värk i hjärtat… Det är ändå näpnare och egendomligare än till och med fröken Lavendels lilla förtjusande hem.

— Det är namnet jag särskilt vill att du ska ge akt på, sade Phil. — Titta — i vita bokstäver, runt valvbågen över grinden — »Carolinas tjäll». Det är väl bedårande! Hälst vid den här avenyen, där den ena vräkiga miljonärvillan med de mest pretentiösa namn avlöser den andra. Nej, Carolinas tjäll rätt och slätt — jag tycker det är rörande?

— Har du någon aning om vem Carolina är? frågade Priscilla.

— Jo, Carolina Spofford heter den gamla dam, som rår om stället, så mycket har jag utrönt. Hon bor där tillsamman med sin brorsdotter, och det ha de nu gjort i hundratals år — lite mer eller mindre — kanske lite mindre, Anne. Överdrift är bara en högre flykt av den poetiska fantasien. Jag har hört sägas, att rikt folk har mer än en gång sökt få köpa stugan och tomten — de äro nu värda en hel förmögenhet, kan du förstå. — Men Lina vill inte sälja på några villkor. Och bakom stugan ligger en köksträdgård med knotiga äppelträd — du får se den, när vi komma ett stycke förbi — tänka sig, en kålgård med rabarber och äppelträd vid denna snobbiga aveny!

— Jag kommer att drömma om Carolinas tjäll i natt, sade Anne. — Jag känner mig alldeles som om jag hörde dit. Jag undrar, om det nånsin kommer att foga sig så, att vi få se det invändigt?

— Det är knappast troligt, sade Priscilla.

Anne smålog hemlighetsfullt.

— Nej, troligt är det inte. Men jag är ändå övertygad om, att det kommer att ske. Jag känner på mig alldeles tydligt — hädanefter kommer också du att tro på aningar — att Carolinas tjäll och jag en gång skola göra varandras närmare bekantskap.