— 59 —
torkade rosenbladen svävade ännu i luften. Man kunde knappt föreställa sig annat än att fröken Lavendel själv rätt som det var skulle komma intrippande med sina bruna ögon strålande av återseendets glädje och att Charlotta den Fjärde, med rosettprydda, styva flätor och munnen upp mot öronen, skulle titta in genom dörrspringan och göra sin knix. Och det var inte fritt, att inte också lille Paul Irving hördes tassa omkring och viska med sina »drömmänniskor».
— Tänk att jag känner mig nästan liksom lite kuslig till mods, när vi gå härinne och stöka och mana fram alla gamla minnen, skrattade Anne. — Vill du som jag, så gå vi ut i det fria och höra efter, om ekona är hemma. Tag hit det gamla hornet. Det hänger som förut bakom köksdörren.
Ekona voro hemma, bakom skogsbrynet invid den nu snöhöljda och frusna ån, lika klara och silverklingande och mångstämmiga som någonsin. Och när de åter gått till ro bortom furornas stammar, stängde flickorna väl igen om Ekostugan och vandrade hemåt i den milda och beslöjade skymning, som följer på en vintersolnedgångs brandröda och bjärtgula färgspel.
VIII.
Annes första friare.
Det gamla året svann ej hän i grönklart aftonljus — i stället bäddades det i sin grav av en brusande och dånande snöstorm. Det var en sådan kväll, då vindilarna tjutande fara fram över de frusna ängsmarkerna och mörka skrevorna, stöna kring takåsen likt osaliga andar och driva den yrande snön stötvis mot fönsterrutorna.
— Så skönt det ska bli att få krypa ned i sin lilla goda säng och tänka på, att man inte har något ärende genom Spökskogen, sade Anne till Jane Andrews, som kommit på eftermiddagen för att hälsa på och var bjuden att ligga kvar över natten. Men när de väl sträckt ut sig under sina varma filtar uppe i
