— 60 —
Annes väl ombonade lilla gavelrum, visade det sig, att Jane hade helt andra ting än Spökskogen i sina tankar.
— Hör nu Anne, sade hon helt högtidligt, det var något jag skulle tala med dig om.
Anne var betydligt sömnig efter den bjudning, som hon varit på hemma hos Ruby Gillis kvällen förut. Hon hade bra mycket hellre velat somna i fred än lyssna till Janes förtroenden, som hon kände på sig skulle bli ganska långtrådiga. Hon hade ingen aning om vad som komma skulle. Förmodligen var väl också Jane förlovad. Det gick ett rykte om att Ruby Gillis skulle förlova sig med den nye läraren i Spencervale, som alla flickor voro så förtjusta uti.
— Snart blir jag den enda ur vår gamla fyrväppling, som inte bär någon blank ring, tänkte Anne sömnigt. Högt sade hon: — Kila på då, kära du!
— Anne, sade Jane med allt mera högtidlig betoning, säg, vad tycker du om min bror Billy?
Anne hoppade till vid den oväntade frågan och sökte med någon möda samla sina tankar. Ja, vad tyckte hon om Billy Andrews? Hon hade verkligen aldrig tyckt någonting särskilt om honom — den rundkindade, enfaldige och beskedlige, ständigt leende Billy Andrews. Kunde väl någon människa tycka något särskilt om Billy Andrews?
— Jag — jag förstår inte riktigt, stammade hon. — Vad menar du — egentligen?
— Tycker du om Billy? frågade Jane helt rakt på sak.
— Jaa då — kors bevars — visst tycker jag om honom, försäkrade Anne, undrande om hon inte ändå sade den bokstavliga sanningen. Inte tyckte hon illa om Billy… Men kunde det likgiltiga överseende, varmed hon betraktade honom, när han händelsevis kom inom hennes synkrets, anses liktydigt med att hon tyckte om honom? Vart ville måntro Jane komma med sin fråga?
— Skulle du vilja ha honom till man? sporde Jane lugnt.
— Till man? — Anne hade satt sig upp i sängen för att bättre komma till rätta med sina känslor för Billy Andrews.
