— 69 —
sinne just nu, sade Anne och såg sig omkring med förtjusta blickar. Den friskt kyliga luften förde med sig en doft av kåda och barr, och över den solblanka himlen seglade här och där lätta molntappar fram. — Det vore evig skada att fördärva en sådan eftermiddag. I dag sjunger våren i mitt blod, och jag ser syner och drömmer drömmar, Prissy! Det är någonting underligt med den månaden april… Jag älskar den västliga vinden. Den sjunger om hopp och glädje, tycker du inte? När det blåser ostlig vind, tänker jag alltid på regn, som droppar från takskägget, och sorgsna vågor, som slå mot en grå och öde strand. När jag blir en gammal gumma, så sätter säkert reumatismen åt mig, så fort vinden vrider sig på ost.
— Och är det inte gränslöst roligt, när man första gången lägger av sig sina gamla vinterpaltor och seglar fram som nu i ny vårdräkt? skrattade Priscilla. — Känner du dig inte som om du skapats om på nytt?
— Allting känns nytt om våren, sade Anne. — Och själva våren är också ny, aldrig är den ena alldeles lik den andra. Alltid bjuder den på någon ny ljuvlighet. Se hur grönt gräset står kring den lilla dammen och hur pilens knoppar hålla på att brista!
— Och alla tentamina äro överståndna! I dag om en vecka äro vi hemma.
— Och skönt blir det, sade Anne drömmande. — Det är så mycket, som jag längtar efter att få göra. Jag vill sitta på förstutrappan åt kökssidan till och känna vinden komma farande över gubben Harrisons fält. Jag vill leta efter ormbunkar och stensöta i Spökskogen och plocka violer i Violernas dal. Minns du den dagen vi hade vår härliga utfärd, Priscilla? Jag vill höra grodorna sjunga och popplarna susa. Men jag har lärt mig tycka om Kingsport också, och jag är hjärteglad åt, att jag får komma hit i höst igen. Hade jag inte fått stipendiet, hade det nog aldrig gått. Jag vill inte tära längre på Marillas lilla sparpenning.
— Kunde vi bara hitta nå’n lägenhet! suckade Priscilla. —