— 74 —
dit över. Och ni fattar nog, att en ung dam som Maria inte kan fara land och rike omkring alldeles ensam.
— Nej — det förstås… sade Anne, som såg, att fröken Carolina menade djupaste allvar.
— Nej, det skulle ju aldrig gå an. Därför måste jag följa med för att taga vård om henne. Också jag väntar mig rätt mycket nöje, jag är visserligen sjuttio är gammal, men ännu känner jag, att jag har mycket ogjort här i världen. Jag hade väl farit till Europa för länge sedan, bara jag kommit på den tanken. Vi ämna stanna borta i två, kanhända tre år. Vi gå ombord på båten i juni, och dessförinnan ska vi skicka er nyckeln och lämna allting så, att ni kan flytta in när som helst. En del saker, som vi är särskilt rädda om, lägga vi ner, men allt det övriga får ni begagna.
— Lämnar fröken porslinshundarna framme? frågade Anne blygt.
— Skulle ni önska att jag gjorde det?
— O ja! De äro så förfärligt rara.
Ett belåtet uttryck bredde sig över fröken Carolinas ansikte.
— Jag vill nämna, att jag sätter ett mycket stort värde på de hundarna, sade hon. — De äro över hundra år gamla, och de ha suttit på ömse sidor om den här öppna spiseln ända sedan min bror Aaron hade dem med sig från London för femtio år sedan. Spofford Avenue är uppkallad efter min bror Aaron.
— Det var en kärnkarl, sade fröken Maria, som nu talade för första gången. — Hans make ser man inte nu för tiden.
— En snäll farbror hade du i honom, Maria, sade fröken Carolina med synbar rörelse. — Du har säkert minne av honom?
— Jag skall minnas honom, så länge jag lever, sade fröken Maria högtidligt. — Jag ser honom framför mig i denna stund, stående där framför brasan med händerna under rockskörten och med sitt fryntliga leende.
Fröken Maria tog fram sin näsduk och torkade sina ögon,
