— 76 —
Anne. — Kan du tänka dig dem »farande land och rike omkring» — allra helst i de där schalarna och mössorna?
— Jag förmodar, att dem ta de av sig, när de riktigt sätta sig i gång, sade Priscilla, men stickningen för de säkert med sig överallt. Den kan de helt enkelt inte skiljas från. De kommer att vandra omkring under valven i S:t Peterskyrkan i Rom och sticka, det är jag övertygad om. Men under tiden, Anne, ska vi residera i Carolinas tjäll, som inte får döpas om, vid självaste Spoffordavenyen. Jag känner mig redan halvt som miljonärska.
— Jag känner mig så hjärteglad, att jag bara vill jubla och sjunga, sade Anne.
Samma kväll knackade Philippa Gordon på en viss dörr i trettioåttan vid Johannesgatan och kastade sig full av livsleda på Annes säng.
— Å kära ni, jag är så trött och uppgiven så jag kan gå åt… Jag har stått på huvudet i min koffert och packat hela dagen.
— Och det blev naturligtvis dubbelt så påkostande som det hade behövt vara, därför att du inte kunde bestämma dig för vad du skulle lägga på bottnen och vad du skulle ha överst, skrattade Priscilla.
— Tänk, att du kunde ana det! Ja, när jag då äntligen hade stoppat ned allting och min värdinna och hennes jungfru bägge två satt sig på koffertlocket och tryckte ned det allt vad de orkade, medan jag låste den, så upptäckte jag, att jag packat ned en hel hop saker, som jag ovillkorligen behövde till terminsavslutningen, och de lågo allra längst ner på botten. Då blev det alltså att låsa upp igen och riva och leta i en hel timme för att få tag i vad jag ville ha. Ibland fick jag fatt i någonting, som kändes som det jag sökte efter, och jag halade och drog av alla krafter, och så var det någonting helt annat, som gärna hade kunnat få stanna där det var. Nej, Anne, jag sade inga fula ord.
— Det har jag väl heller inte påstått.
— Nej, men du såg så ut. Men jag medger, att jag hade
