Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 86 —

elakhet. Pappa kan berätta en så lustig historia om henne. Förr i tiden hade de i Spencervale en pastor, som var en både snäll och duktig predikant, men han var bra nog döv. Talade man i vanlig samtalston, kunde han inte alls följa med. Och om söndagskvällarna brukade de ha bönemöte i kyrkan, och då steg varje församlingsmedlem i tur och ordning upp och bad en bön eller läste upp några verser ur bibeln. En kväll förklarade tant Atossa, att hon ville vittna och säga »ett sanningens ord». Men det blev inga ord ur den heliga skrift, utan hon tog sig för att välja ut en hel hop bland de närvarande, en i sänder, och dem namngav hon och läxade upp på det förfärligaste sätt och talte om, hur de burit sig åt, och rörde upp allt skvaller och alla skandaler under de närmaste tio åren. Till sist sa’ hon, att hon fått en riktig leda för Spencervales kyrka, att hon aldrig ämnade mer träda in genom dess dörr och att hon hoppades Guds straffdom mycket snart måtte nå hela församlingen. Se’n satte hon sig ned alldeles andlös efter den långa harangen, och pastorn, som inte uppfattat ett ord av vad hon sagt, böjde sitt huvud och sade med andäktig röst: Amen. Måtte Gud skänka vår fromma syster bönhörelse! — Du skulle höra pappa berätta historien.

— A propå historier, Diana, började Anne i lågmäld och förtrolig ton, vet du att på sista tiden har jag så mycket undrat, om inte jag skulle kunna författa någon liten historia — en berättelse, som skulle duga att komma ut i tryck…

— Kors, visst kunde du det, sade Diana, sedan förslagets fulla innebörd äntligen gått upp för henne. — Du skrev ju rysligt spännande saker i vår gamla Historiska Klubb.

— Äsch, andra slags historier menar jag naturligtvis, sade Anne och log litet överlägset. — Jag har gått och haft mina små funderingar nu på sista tiden, men jag nästan drar mig för att försöka, för det skulle vara så vådligt harmligt, om jag misslyckades.

— Jag har hört, att många stora författare skrivit riktigt skräp i början, lugnade Diana. — Men jag är alldeles säker på, att så kvick som du är, så gjorde du genast någonting urstyvt.