Novemberdagar.
frostiga andedräkt — det kom nätter av storm och oväder, då Anne vaknade upp och bad, att intet fartyg måtte slungas mot den av klippor och rev uppfyllda norra stranden. Ty skedde det, kunde ej ens fyrens stora, vänliga öga, som trofast blänkte fram genom mörkret, hindra det från att förgås i de vitskummande bränningarna.
— I november har jag ibland den känslan, att våren aldrig kommer tillbaka, suckade hon och sörjde över den bedrövliga förvandling hennes frostbitna blomsterrabatter undergått.
Den färgglada lilla trädgården, som varit skollärarens bruds ögonfröjd, såg nu helt ödslig och arm ut, och popplarna och björkarna liknade »renrakade metspön» — för att tala med kapten Jim. Men furudungen bakom det lilla huset stod där lika grön och tät, och till och med i november kommo ljuvliga dagar med solsken och milt purpurskimrande dis, då hamnens små toppiga vågor dansade lika glatt som i midsommartider och havsviken låg där så klarblå och blank, att stormarna och den pinande blåsten sjönko i glömska.
Anne och Gilbert tillbragte mången höstafton ute vid fyren. Där var alltid hemtrevligt. Även när den ostliga vinden sjöng sina dystra melodier i moll och havet låg grått och dött, tycktes solglimtar leka däromkring. Och skälet var måhända det, att Förste styrman alltid snobbade med det grannaste pälsverk. Han var så stor och skinande, att man knappt saknade solen, och hans ljudliga spinnande bildade ett behagligt ackompanjemang till det skratt och muntra småprat, som så väl trivdes kring kapten Jims husliga härd. Och här dryftade den fryntliga värden och Gilbert många vitt skilda ämnen mellan himmel och jord.
— Jag tycker om att grubbla på alla slags problem, om jag också inte kan lösa dem, sade kapten Jim. — Far min var av den åsikten, att vi aldrig skulle tala om ting, som vi inte begrep, men om vi inte gjorde det, doktorn, är jag rädd, att vår konversation snart tynade av. Makterna skratta nog ibland, när de höra oss, men vad gör det, så länge vi komma ihåg, att vi bara äro svaga människor och inte vilja häva oss upp till att vara gudar vi själva och veta skillnaden på ont och gott. Jag skulle
94
