Novemberdagar.
tro, att våra små konferenser gör ingen något för när, så låt oss nu i kväll fördjupa oss i »hvi, hvadan och hvarthän» — doktorn!
Medan herrarna fördjupade sig, lyssnade eller drömde Anne. Ibland hände det, att Leslie följde med dem ut till fyren, och hon och Anne gingo då längs stranden i den tätnande skymningen eller sutto på klipporna nedanför fyrtornet, tills mörkret förmådde dem att uppsöka drivvedsbrasans vänliga sken. Och då lagade kapten Jim te och berättade därunder
»Hur vågorna han slog inunder sig,
Och red på deras rygg. Han trådde vattnet,
Vars ilska han slog undan, trotsande
De värsta bränningar, som mötte honom.»
Leslie tycktes alltid ha mycket roligt under dessa små samkväm ute vid fyren, hon blev meddelsam och frispråkig, sade små roligheter och lät sitt vackra skratt klinga ut. Eller ock satt hon andlöst lyssnande med heta kinder och glänsande ögon. Det kom mera kvickhet och sälta över replikskiftet, när Leslie var närvarande. Även om hon själv icke talade, tycktes hon locka de andra att visa sig från sin mest förmånliga sida. Kapten Jim berättade sina historier bättre, Gilbert var snabbare och fyndigare i sina inkast och sin argumentering, och Anne kände små lustiga och originella infall komma flygande — allt under inflytandet av Leslies personlighet.
— Den flickan är född att intaga en ledande ställning inom intellektuella och socialt intresserade kretsar, långt bort från Fyra vindar, sade hon till Gilbert, när de vandrade hem en afton. — Här går ju all hennes stora begåvning till spillo — rinner bort i sanden…
— Hörde du inte på kapten Jim och undertecknad härom kvällen, då vi mera generellt dryftade just det ämnet? Vi kommo till det lugnande resultatet, att alltings skapare sannolikt förstår att styra sin värld precis lika bra som vi skulle göra, och att det på det hela taget inte finns någonting sådant som »förspillda liv» — såvida inte vederbörande själv med avsikt inriktar sig på en improduktiv och onyttig tillvaro. Och det
95
